Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på deras fysionomi.» »Hvad menar ni med det?» sade jag. »Jo», sade de, »en
af sällskapet har krokig näsa.» »Och har ni», invände jag, »ej något annat
kännemärke?» »Nej», svarade de. Sedermera frågade jag, hvem som satt till
dem. och de svarade: en vid namn Bankes, en öfverkonstapel, hvilken jag
befalde till mig. I sanning, sir, hvilken än mottagit edra order, har han
försumligt bedrifvit saken, ty dessa poliser stå så uppenbarligen i klunga, att
ingen misstänkt person lär våga sig på dem. Och hafva de ej bättre instruktion
för att få tag i tre personer, än att en af dem har krokig näsa, så lära de
aldrig gripa dem. Därför har jag ansett lämpligt att påpeka för Eder, att de
ämbetsmän, som hafva saken om hand, må bedrifva saken med mera klokhet.
Theobaldes 10 aug. 1586.
Eder bevågne
W. Burghley.
Men glanspunkten utgöres af paret Benedikt och Beatrice, i
hvilka Shakspere tecknat tvänne »humourous persons», med
hvilka t. o. m. Ben Jonson borde hafva varit nöjd. Och dock
kan deras väsen icke, såsom Ben’s personer, karaktäriseras med
några få rader. Benedikt är en tapper och rättsinnig soldat, som
vistats mest i lägret, där han gjort sig känd för sin slagfärdiga
tunga, som särskildt sattes i rörelse, då det gälde att förlöjliga
de andras erotik. Han hade därför fått rykte om sig både så*
som kvickhufvud och såsom deciderad ungkarl; vid denna hall*
stämpling hade han vant sig och var stolt öfver den. Då styc*
ket börjar, är han således på det klara med, både att han är
kvickare än andra och att Amors pilar aldrig skola träffa honom —
innerst kanske också, att ingen kvinna bryr sig om honom.
Beatrice har en liknande förhistoria. Glad och kvick har hon
icke kunnat undgå att skämta med sina väninnors kärlekssvär*
merier, och hon hade därför fått rykte om sig att hafva icke
blott en kvick och litet elak tunga, utan också att själf vara
okänslig för alla ömmare böjelser. I den ställningen hade hon
funnit sig, och så småningom hade hon kommit till den
öfvertygelsen, både att hon var för satirisk för att blifva omtyckt
och att hon själf icke någonsin skulle kunna blifva kär. Men
icke dess mindre kan hon icke undgå att känna en viss tagg,
då de andra löpa in i den äktenskapliga hamnen: »Ack, herre
Gud, det där giftas! Så kommer den ena efter den andra under
tak, men jag är solbränd och får sitta i en vrå och ropa ack och
ve efter en man.»
Som man ser är det argbiggan Käte, som i en förädlad och
psykologiskt fördjupad gestalt här går igen.
— 200 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
