Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landsflyktige härtigen, som är nog vis att ej sörja sin förlorade
krona och som framför dess bekymmer föredrager det friska,
obundna naturlifvet:
Nå mina vänner, bröder i min landsflykt,
Gör vanan icke detta lif mer ljuft
Än flärdens pomp och glitter? Är ej skogen
Mer fri frän fara än det falska hofvet?
Här känna vi blott Adams syndastraff,
Årstiders växling, såsom: vinterns isklor
Och stormens vilda tjut och ilskna gläfs;
Men när han biter, så att skinnet svider
Och krymper hop af köld, jag ler och säger:
Det är ej smicker; deri rådgifvaren
Mig säger midt i synen, hvad jag är.
Ljuf är den nytta oss beskärs af motgång,
Som, liksom paddan, stygg och giftbemängd,
Dock bär en rik juvel uti sitt hufvud;
Och detta lif, från världsbråk fjärran, finner
Hos träden språk, i källans spegel böcker,
I stenar gudligt tal och godt i allt.
— som man ser ett första utkast till Prosperos gestalt i Stormen.
Mera bortkommen i den pastorala Ardennerskogen förefaller
Orlando, hvars karaktär har för mycket af värklighetens tyngd
för att rätt passa till sceneriet. Han har den Shakspere’ska ideal*
gestaltens drag, är ridderlig, försynt, blygsam och enkel, ehuru
han saknar prins Harry’s muntra tjufpojkslynne, men det är i
strid med hans rättframma natur, sådan vi förut lärt känna denna,
att han i Ardennerskogen uppträder såsom en suckande Celadon,
som diktar sonetter och strör ut dem bland skogens träd — för
en segrare i boxningskamp förefaller sysselsättningen ej fullt pas*
sande. Men onekligen ligger det en viss charme öfver hans
erotik. Då han i skogen möter den till page förklädda Rosa*
lindé, känner han sig genast dragen till den unge gossen, och
de börja en lek; han kallar gossen sin Rosalinde och förtror
honom sina kärlekskval, och hon både gäckas med honom och
lämnar bränsle till hans låga. För oss förefaller väl Orlandos
brist på misstänksamhet något svårförklarlig — han observerar
icke ens likheten mellan pågen och den älskade, och hennes
påhitt, att Orlando skall kalla honom Rosalinde, sätter häller
icke hans kombinationsförmåga i rörelse; ej ens då pågen för*
bytes till Rosalinde, väcker detta hans öfverraskning. Men för
- 214 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
