Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dylika ting intresserade sig Shakspere ganska litet, och de kri*
tiker, som lägga hans text på sträckbänken för att ur denna pina
fram alla möjliga dolda afsikter, ha föga sinne för hans obe*
svärade sätt att behandla bagateller. I en scen är Celia längre
än Rosalinde, i en annan är det tvärtom, narren Touchstone i
första akten är en annan än Touchstone i de senare, och ehuru
han hela tiden vistats vid det gamla hofvet, är det ingen, som
där känner igen honom, då han efter ett par månader uppen*
barar sig för landsflyktingarne i Ardennerskogen. På samma
sätt tog Shakspere från Lodge’s roman upp Orlandos och Rosa*
linde’s lek, därför att han tyckte, att den var vacker och graciös,
och i det sammhanget intresserade det honom icke, att fortsätt*
ningen ej var vidare sannolik.
Till samma värld som Orlando hör Rosalinde, och såsom
kvinna har hon lättare att assimilera sig med Ardennerskogens
miljö. Af Shakspere’s kvinnogestalter är hon en bland de mest
prisade, och hon äger äfven dessas bedårande egenskaper. Hon
är kvick, skälmsk, glad, älskvärd och på samma gång kvinnligt
mjuk — men dock når hon knappast upp till Portia, Viola och
Beatrice. I förhållande till Portia är hon ett barn, och hennes
skämt med Orlando har något af »backfisch» öfver sig, bäres
icke upp af Portias varma, strålande kvinnlighet. Hon äger icke
Violas rika, djupa känsla, och den musik, som tonar oss till
mötes från Trettondagsaftonens hjältinna, den finnes icke i Rosa*
linde’s väsen. Hon har häller icke hvarken Beatrice’s lifliga tem*
perament eller hennes kvickhet. Hon är onekligen spirituell,
men hon rör sig väl mycket med den elisabethska tidens affek*
terade och forcerade konversationsjargon för att vara originell i
samma grad som Beatrice, och hennes spiritualitet gör därför på
mig snarare intryck af »uppfostran» än af natur.
Mot detta på värklighetens gräns stående par ställer Shakspere
det veritabla Arcadiens invånare, den grymma herdinnan Phoebe
och den smäktande Pastor Fido Sylvius. Om än utan hopp är
han trofast i sin dyrkan, cirklad i sitt språk och i sina later —
en herde, som aldrig rört vid ett värkligt får, och hon är hård
såsom Arkadiens stolta skönheter, men straffar nästan som Titania:
genom att förälska sig i den till gosse förklädde Rosalinde.
Och såsom en ytterligare kontrast till denna öfverförfinade pa*
storala tillvaro sätter Shakspere narren Touchstone (Proba) med
dennes mera bastanta erotik med en ladugårdspiga från denna
— 215 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
