Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syndiga, värkliga värld. Dessa båda figurer äro Shakspere’s eget
tillägg till Lodge’s roman, och med dem hade han antagligen
ett dubbelt syfte. Först ett rent teaterekonomiskt. As you like
it borde passa också för Globe*teaterns publik, och denna be*
höfde ett mera drastiskt skämt, något motsvarande handtvärkar*
scenerna i Midsommarnattsdrömmen, hvilka hos den stora all*
mänheten hållit upp skaldens poetiska fantasilek. Men Touch*
stone hade ock en annan och högre uppgift: att representera
Shakspere’s egen kritik af den pastorala tillvaro, som dramat
skildrade, åtminstone en sida af denna kritik. Shakspere’s narrar
äro i allmänhet ett ganska misslyckadt släkte, och deras kvickhet
har i vår tid totalt förlorat sin sälta. Det är kanske oförsiktigt
att erkänna det, men i sanningens intresse kan jag ej undgå att
instämma med Malvolio, då han om Olivias narr -— som dock
är en bland de bättre »ordvrängarne» — yttrar: »Jag förundrar
mig öfver, att ers nåd finner sig road af en sådan tråkig stac*
käre.» Men Touchstone står onekligen öfver sina kolleger, och
hans satir är ofta både roande och skarp. Hoflifvet, lärdoms*
högfärden, kavaljersäran och framför allt herdepoesien persifleras
af honom med den plumpa naturmänniskans blick för deras
tomhet. Det är sensualismens kritik, som här kommer fram.
Men den egentlige kritikern har Shakspere skapat i en af sina
mest originella figurer, i Jacques, som icke har någon förebild i
Lodge’s roman och som därför helt och ända igenom är ett barn
af Shakspere’s egen fantasi, onekligen den mest betydande af de
gestalter, som i dramat träda oss till mötes.
Egendomligt nog har Shakspere här anteciperat ett problem,
som två århundraden senare kom upp på dagordningen. Ro*
cocon var en tid, som i vissa punkter erinrade om renässansen
— en öfverförfinad tidsålder med en däraf orsakad kulturtrötthet.
Liksom på Sannazzaros och Sidney’s tid älskade man äfven då
att undan värkligheten fly till ett drömdt Arkadien, och Rous*
seau’s stora upptäckt af »naturen» och den sälla, ofördärfvade
»naturmänniskan» var i själfva värket blott en följd af denna
kulturleda. Arkadien blef endast utbytt mot en af tropikens
öar, såsom i Paul och Virginie, eller mot det ödsliga, schweiziska
alplandskapet, såsom i Oberman, eller mot de amerikanska in*
dianernas prairier, såsom i René. Men så gjorde man en ny
upptäckt: den förhatliga civilisationen i de gamla kulturlanden
kunde man väl fly, men man kunde icke skaka af sig de idéer
— 216 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
