Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den världsåskådning, man där insupit. Den förhatade kul*
turen följde med flyktingen till Amerikas vildmarker, och den
gjorde honom där lika olycklig, lika trött som i det europeiska
människovimlet.
Denna upptäckt hade Shakspere gjort redan i As You like it.
Det är möjligt, att han fått väckelsen från Lyly’s Euphues, men
knappast troligt. Den världserfarenhet, som Euphues förvärfvat,
var väl i viss mån den samma, som ljuder ur Shakspere’s dikt,
att »falsk är all vänskap och fjollor de sköna», men tankar af
denna art »lånade» Shakspere icke. För handlingen och motiven
anlitade han äldre noveller och romaner, därför att de för honom
hade en underordnad betydelse, men karaktärerna skapade han
själf. Och Jacques är något helt annat än Euphues. Om hans
lif före flykten till Ardennerskogen veta vi mycket litet. Han
har varit hofman, och härtigen antyder, att han icke varit något
dygdemönster i sitt lif. Någon glad rumlare har han i hvarje
fall ej varit, och han är alldeles för mycket upptagen af sig
själf, alldeles för skeptisk för att lida af någon krossad kärleks*
lycka. Men han hade »spleen» — den förste, som infekterats af
denna berömda sjukdom, som sedan inom den engelska littera*
turen blifvit lika vanlig som gikt. Efter hvad en lärd vän upp*
lyst mig, förekommer ordet redan på 1300*talet, men den moderna
betydelsen kan först långt senare konstateras. På Shakspere’s
tid kallade man åkomman melankoli. Men det är den engelske
själsaristokratens »spleen», som Jacques skildrar, då han på detta
sätt karaktäriserar sig själf:
Jag har hvarken den lärdes melankoli, som är täflan; eller musikälskarens,
som är fantastisk; eller hofmannens, som är sårad stolthet; eller soldatens,
som är otillfredsstäld äregirighet; eller lagkarlens, som härleder sig från miss*
lyckade finter; eller damernas, som är kink; eller älskarens, som är allt det
där sammanlagdt; utan det är en melankoli efter mitt eget sinne, tillredd af
många simplicia, ett extrakt af mångahanda föremål, och i själfva värket är
det mina enskilda betraktelser från mina resor, hvilkas oftare öfvervägande
insöfver mig i en ganska stämningsrik vemodighet.»
Då det öfriga hofvet flyr till Ardennerskogen, följer han med,
icke därför att han är någon natursvärmare som härtigen, utan
därför att det ena kan vara lika bra som det andra och därför
att skogen åtminstone så till vida var att föredraga framför hof*
vet, att han där slapp att irriteras af alla de personager, som
eljes trängde sig på honom. Ehuru hans egen sjukdom är en
blaserad öfvercivilisation, föraktar han likväl innerligt alla este*
— 217 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
