Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållet som är detsamma; språket och tankarna äro Shakspere’s,
och scenen hör, sådan den nu föreligger, till de mäktigaste Shak*
spere skrifvit.
I denna scen uppträder Hamlet såsom fullkomligt klok, men
i de nästa — med de båda forna vännerna och med konungen —
spelar han åter dåre, ehuru detta föga gagnar, då han redan är
genomskådad. Replikerna äro dock ända igenom fylda af Shak*
spere’s egna tankar, och särskildt märka vi här en reflex af Gior*
dano Brunos lära om alltings kretslopp: »Vi göda alla andra
kreatur för att göda oss själfva, men oss själfva göda vi för
maskarna.»
Efter en ny scen, som förefaller ligga utanför dramats ram
och handlar om den unge Fortinbras, men som ganska säkert
är af Shakspere inlagd för att få tillfälle att belysa Hamlets själs*
lif, följer Ophelias stora vanvettsscen, som i grunden gör lika litet
intryck som motsvarande scener i 1580*talets drama. Att en
mäktig ande omtöcknas och går under i själens egna strider, är
ett gripande skådespel, men att en liten obetydlig hvardagsmän*
niska förlorar sitt förstånd, är blott pinsamt, och någon annan
känsla kan man knapt erfara inför Ophelias olycka.
Både detta och det följande synes vara lånadt från Kyd och
blott lindrigt öfverarbetadt af Shakspere. Endast en scen är helt
och ända igenom af honom — den klassiska dödgräfvarscenen,
där skalden fick tillfälle att framlägga sitt eget grubbel öfver lif*
vets och dödens gåta. Afslutningen, som i hufvuddragen så starkt
påminner om Perfidus Etruscus, är däremot ganska säkert med
några språkliga retoucher tagen från Kyd’s drama, och hela sorge*
spelet får därigenom en upplösning, som snarast värkar såsom en
afklippning af en härfva, hvilken författaren själf ej längre kan reda
ut. Hamlet, som plötsligt åter blifvit klok, utan att någon egent*
ligen förundrar sig däröfver, faller alldeles tillfälligtvis för en
förgiftad värjspets, och i sammanhang därmed följer samma all*
männa blodbad som i Spanska tragedien.
Att bedöma detta drama så, som man bedömer t. ex. ett stycke
af Ibsen, är naturligtvis djupt ohistoriskt. Shakspere hade icke
planlagt det, icke uppfunnit handling och karaktärer, utan mot*
tagit dessa färdiga med rätt att på sin höjd modifiera dem. Själfva
stycket i dess helhet intresserade honom, som sagdt, antagligen
ganska litet. Men han hade fäst sig vid en sida hos hufvudperso*
nen, vid ett visst grubbel hos denne, och det var detta drag
— 277 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
