Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Angelo. Därefter underrättar han Angelo, att han skall vända
tillbaka och befaller honom och andra ämbetsmän att möta utan*
för staden. Samtidigt hafva Mariana och Isabella fått order att
där inför härtigen anklaga Angelo. Så sker, men härtigen låtsar
ej tro på beskyllningarna, utan öfverlämnar domen åt Angelo
och aflägsnar sig, men blott för att ett ögonblick därefter åter*
komma såsom munk. Och nu afslöjas bedragaren, som tvingas
att gifta sig med Mariana och sedan dömes till döden. Men
äfven hos Shakspere får han nåd. Claudio, som ju lefver, föres
fram — egendomligt nog utan att det kommer till någon igen*
känningsscen mellan syskonen — och därpå friar härtigen själf
till Isabella och tyckes så säker på sin sak, att stycket slutar,
utan att hon fått tid att säga ett enda ord till svar på detta hastiga
frieri.
Härtigens karaktär, som är Shakspere’s eget inlägg i pjesen, är
utan tvifvel ganska misslyckad, och enligt min mening äro ej
häller de båda andra hufvudpersonerna, som lånats från Whet*
stone, tecknade med någon större talang. Angelos karaktär hän*
ger mycket litet ihop. När vi först göra hans bekantskap, teck*
nas han såsom en oböjligt hederlig man, sträng, men rättvis.
Sedan faller han mycket hastigt, utan någon starkare själsstrid,
och till sist få vi höra, att han alltid varit en lump. Han hade
trolofvat sig med Mariana af kärlek till hennes hemgift och se*
dan öfvergifvit henne, då denna gått förlorad. Redan från bör*
jan har han således varit en tarflig hycklare, men såsom sådan
framställes han icke, utan tvärtom såsom en rättfärdig man, en
representant för lagens stränghet.
För min del har jag också svårt att hysa någon medkänsla
med styckets kvinnliga hjältinna. Öfver hela hennes väsen är
det något hårdt, oböjligt. Hennes moral gör intryck af käte*
kes, af inlärd läxa, och saknar den äkta känsla, som möter
oss hos Portia och Viola. Skämt förstår hon sig lika litet på
som Angelo, och ingen af Shakspere’s hjältinnor predikar så
mycket som hon. Redan då vi första gången möta henne, vär*
kar hon såsom en fanatica. Hon är då novis i ett klaristkloster
och samtalar med en nunna:
Isabella: Och har vi nunnor ingen frihet mer?
Francisca: Är denna ej tillräcklig?
Isabella: Jo visst. Jag önskar icke häller mer;
Tvärtom. Det borde vara strängare
För detta systerskap, Sanct Claras nunnor.
- 285 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
