Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hon sedan skall bedja om nåd för brodern, värkar hon
till en början kallt logisk, och den stackars Lucio har rätt, då
han säger, att hon ej kunde begära tamare, om hon skulle
be om en knappnål. Då hon sedan fortsätter sin bön, blir hon
väl varmare, men Portias humanitet får hon aldrig, och hennes
argument är religiöst:
Men han, som hade straffet i sin makt,
Oss frälsning gaf. Hur ginge det med er,
Om han, den högste domarn, så er dömde
Som ni förtjänat själf.
Denna ton är icke den, som Shakspere eljes plägar anslå,
och honom själf återfinna vi därför blott i några bifigurer. Den
ena af dessa är Claudio, Isabellas bror, och scenen mellan honom
och systern är onekligen styckets glanspunkt. Det grubbel, som
sysselsatt Hamlets skald, vänder här tillbaka, känslan för dödens
hemska gåta, och äfven Giordano Brunos atomlära går här igen.
Psykologiskt är denna scen förträfflig. Härtigen kommer in så*
som munk och söker att bereda Claudio på döden: »Du är ej
du, ty du består af tusentals atomer, som bo i stoftet. Hvad
är det väl, som kallas lif? I samma lif bo tusen dödar, och
dock så sky vi döden, som jämnar alla dessa olikheter.» Den
stackars lättsinnige, hederlige och godhjärtade Claudio finner
sig också till sist i sitt öde. Ingen förhoppning kan skönjas,
och han böjer sig för det oundvikliga. Men så kommer systern,
och af henne får han höra, att det dock finnes en svag möj*
lighet till räddning — hvilken vet han ännu icke — och då vaknar
hans kärlek till lifvet åter upp. När han får höra villkoret, vi*
sar han det först med afsky tillbaka, och den rigoristiska Isabella
blir hänförd: »Nu talade min bror! Det var en röst utur min
faders graf.» Men så vänder dödsångesten tillbaka: »Döden är
förfärlig.»
Isabella. Och lifvet utan ära afskyvärdt.
Claudio. Ja, men att dö och gå, man vet ej hvart,
Och ligga kall i kistan där och ruttna!
Den varma lefnadsfriska rörelsen
En lerklump bli, den njutningssälla anden
I eldhaf bada eller bo och vistas
Bland massor utaf is, som stå och rysa!
Att vara fängslad i osynlig storm
— 286 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
