Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och blåsa med en rastlös häftighet
Rundt kring jordklotet, sväfvande i rymden,
Att lida ännu värre än det värsta,
Som tygellösa fantasin kan bilda
Med gråt och tandagnisslan — ack hur rysligt!
Det tyngsta, mest afskydda jordelif,
Som ålder, smärta, armod, fångenskap
Kan skaffa mänskan, är ett paradis
Mot det, som vi af döden frukta,
Isabella. Ack!
Claudio■ Ack, låt mig lefva, goda syster!
Hvadhälst du syndar för din broders räddning,
Naturen planar så ditt felsteg af,
Att det blir dygd.
Detta är icke heroiskt. Men hur mänskligt är icke detta vid
sidan af de andra dygdeföreläsningarna! Och ännu klarare kom*
mer denna mera humana synpunkt fram hos en figur, som helt
igenom är Shakspere’s skapelse och i mina ögon är den bästa i
hela stycket. Det är den stackars Lucio, som visserligen saknar
sir Johns öfverlägsna humor, men hvars goda lynne i alla fall
röjer, att Shakspere själf nu öfverstått den värsta krisen i sitt
lif och åter började betrakta tillvaron från en gladare sida. Lucio
är oförbränneligt lättsinnig, han har tillbringat sitt lif i sällskap med
Mistress Overdone och hennes flickor, och de nya moraliska
förordningarna ha i honom en svuren fiende. Men han är icke
alldeles fördärfvad, och ett rent sinne som Isabellas imponerar
ännu på honom. Trots sitt lättsinne är han en godhjärtad tok,
som är den förste att ila till Claudios hjälp, och då det gäller
dennes lif — vid Isabellas uppvaktning hos Angelo — förmår
han värkligen att hålla sin oroliga tunga i styr. Detta är eljes
hans största svårighet, ty han är en oförbätterlig pratmakare.
Till sin egen olycka igenkänner han ej härtigen i den förklädde
munken och skryter för denne om sin intimitet med härtigen,
som han pådyflar en mängd små skandalösa äfventyr, men råkar
till sist att prata bredvid munnen:
Lucio. Nej vänta, jag följer med. Jag kan tala om snygga historier för dig
om härtigen.
Härtigen: Ni har redan talat om för många, ifall de äro sanna; äro de icke
sanna, så är redan en historia för mycket.
Lucio. Jag stod en gång till rätta för honom för det att jag hade skaffat
en flicka en liten.
— 287 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
