Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter kommer en ny impuls. Konung Duncan nämner sin son
Malcolm till tronföljare, och därmed har en sten lagts i Macbeths
väg, hvilken han måste »hoppa öfver». Af egen drift skulle
han dock icke hafva vågat taga steget ut. Väl är han — såsom
lady Macbeth karaktäriserar honom -— ärelysten, men ondskan
fattas honom, hans bröst är ännu fyldt af mänsklig vekhet, och
han kan af egen kraft ej komma längre än till fromma förhopp*
ningar. Den, som ger utslaget, är därför hans maka, en kall,
hård natur, brännande ärelysten, men kyligt tänkande, utan Mac*
beths fantasi. Hennes beslut är ögonblickligen fattadt, då Dun*
can utan all misstänksamhet lofvat taga in i deras slott, och ge*
nast vid det första mötet med Macbeth, röjer hon sina tankar:
Macbeth: I afton kommer Duncan hit till oss.
Lady M.: Och reser — när?
Macbeth: I morgon — som han ärnar.
Lady M.: Den morgonen skall solen aldrig se.
Men Macbeth vill icke gå längre än till att »öfverlägga» om
saken. Så kommer Duncan och mottages i Macbeths slott.
Han borde — som Macbeth säger — kunna dväljas där i dub*
bel säkerhet: »först är jag hans frände och hans vasall, och
bådadera förbjuda ett mord. Se’n är jag ju hans värd, och bör
som sådan skydda honom för mördare». »Jag har— slutar han
— ingen sporre, som hugger min ärelystnad. Den stegrar sig,
tar sats, men tumlar öfver ända». Då lady Macbeth strax där*
efter kommer, förklarar han också, att han icke vill eller kan
gå längre, ty mer än som anstår en man vill han icke våga.
Men hennes järnvilja sätter till sist stål äfven i honom, och han
beslutar att spänna hvarje nerv »till denna fasans gärning».
Då den andra akten börjar, är det natt, konung Duncan har re*
dan gått till hvila, och hans kammartjänare sofva den drucknes sömn.
Öfverallt råder — för att begagna Macbeths ord — »en fasans
tystnad»; endast på afstånd hör man ugglans skri. Lady
Macbeth hade först smugit sig in i Duncans kammare, men så
känslolös hon än var, hade hon ryggat tillbaka, gripen af ögon*
blickets skräckstämning. Hon hade lutat sig ned öfver den
sofvande för att stöta till, men så tyckte hon sig märka, att denne
liknade hennes far ...
Ögonblicket därefter kommer Macbeth ut ur Duncans sofge*
mak, och den fasansfulla gärningen är fullbordad. Först äro
de båda brottslingarna liksom rädda för sina egna röster:
— 304 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
