Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom skola regera i Skottland. Efter detta försvinna häxorna,
och han får underrättelsen, att Macduff flytt till England. Men
Macbeth skall hämnas, han rycker mot Fife och låter mörda
Macduffs hustru och barn. Den ena efter den andra af stor*
männen affaller och flyr till den unge Malcolm, men själf van*
drar Macbeth framåt, liksom rusig af blod. Så kommer den
sista akten, som visar oss lidandets höjdpunkt. Lady Macbeth
har kraftigare än mannen lyckats bemästra sina nerver, men blott
om dagen. Om natten har hon icke längre makt öfver dem.
På hennes nattduksbord brinner ständigt ljus, ty för mörkret
rädes hon. Men intet hjälper, och i sömnen- vandrar hon kring
i de ödsliga gemaken. Blodlukten känner hon öfverallt, och hon
vrider sina händer för att tvätta bort de blodfläckar, som hon fort*
farande tycker sig se på dem. Såsom en skugga kommer hon,
och hon försvinner såsom en samvetskvalets ande. Kort därefter
få vi höra, att lidandet blifvit henne öfvermäktigt och att hon
slutat sina dagar, dräpt af sina egna minnen.
Af annan art är Macbeths slut. Som ett jagadt djur vill han
försvara sig, men han kan ej längre tänka redigt. T. o. m.
hans fantasi har öfvergifvit honom. Jag har — säger han —
nästan glömt bort, hur fruktan smakar. Förr greps jag af för*
färan vid ufvens skri, men nu har själfva fasan blifvit min kvälls*
vardsgäst och skrämmer mig ej mer. Nästan med slö likgiltig*
het mottager han underrättelsen om drottningens död:
Hon skulle dött en annan gång; —
Man hade väl fått tid för sådant budskap.
I morgon och i morgon och i morgon!
Så kryper det så sakta dag från dag
Till sista stafvelsen af lifvets bok;
Och hvarje gårdag har lyst fram en narr
Till dunkel graf. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är lifvet;
En stackars skådespelare, som larmar,
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs af. Det är en saga
Berättad af en dåre; låter stort,
Betyder intet. —
Den stundande stridens utgång är honom också likgiltig, lik*
giltigt, om han stannar eller flyr: »Jag börjar att vid solen blifva
led.» Han känner sig såsom en bländad björn, bunden vid på*
len och hetsad af alla. Men »romersk narr» vill han ej spela
— 308 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
