Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han fordrar till gengäld att få höra de kärleksbetygelser, som
blifvit så kära för hans öron. Men då Cordelia svarar, att hon
älskar honom så, som hon är pliktig, råkar han, liksom i det
äldre dramat, i raseri och gör henne arflös. Jag vill väl icke på*
stå, att en dylik öfvergång är psykologiskt omöjlig. Vi få tänka
oss Lear såsom en bortskämd, hetlefrad åldring, ovan vid mot*
sägelser och våldsamt uppbrusande. Men hvad som däremot
knapt kan förklaras, är, att Cordelias otacksamhet — ty så upp*
fattar han hennes kyliga svar — endast upprör honom för ögon*
blicket. Hon hade dock varit hans älsklingsbarn, men sedan den
första öfverilningen lagt sig, synes han ej längre tänka på henne,
under det att de båda andras otacksamhet så mäktigt griper ho*
nom, att han blir vansinnig.
En afvikelse från det äldre dramat är, att Kent som där
kallas Perillus — för sitt mod att försvara Cordelia landsför*
visas, likaså att Cordelia af Lear giftes bort med konungen af
Frankrike, ehuru visserligen utan hemgift. Dramat fortsätter se*
dan med att skildra Gonerils och Regans otacksamhet. Båda
äro lånade från det äldre dramat, och man kan icke säga, att
Shakspere gjort dem mänskligare, snarare tvärtom. Père Goriots
döttrar i Balzac’s roman äro lika själfviska och lika otacksamma,
men de äro dock människor, under det att Goneril och Regan
knappast höja sig öfver det gamla predikoexemplets abstrakta
personifikationer af hjärtlösa döttrar. Men å den andra sidan
ligger intresset för Shakspere icke i att teckna dem utan i att visa,
huru deras otacksamhet värkar på Lear. Först såras den gamle
djupt af den sidvördnad, som Gonerils tjänare visa honom, och
då Goneril själf uppträder och tar deras försvar, vill minska hans
svit o. s. v., råkar han i ett våldsamt raseri och befaller sitt folk
att genast sadla. Denna scen är utan tvifvel förträfflig. Hans
förbittring bryter först ut i våldsamma förbannelser öfver den
onaturliga dottern. Han ber till gudarna, att hennes kved måtte
förtorka, men att, om hon skulle föda, hennes foster måtte blifva
ett vredens barn, på det att hon själf finge känna, huru barns
hjärtlöshet stunge bittrare än ormens gadd. Men det behöfves
blott ett vänligt ord af Gonerils man, för att gubben skall brista
ut i gråt, och i sin förtviflan utropar han:
O, låt mig ej bli galen, ej bli galen,
Allgode himmel! Skydda mitt förnuft;
Ack, galen vill jag icke bli!
— 316 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
