Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den trogne Kent, som han landsförvisa^ men som icke flytt,
utan förklädt sig och som åter tagits i Lears tjänst, utan att
denne känner igen honom, skickas nu till Regan med bud om Lears
stundande ankomst till hennes hof. Men samtidigt skickar Go*
neril ett annat bud, och båda träffas utanför Regans borg, där
Kent piskar upp den andra. Till straff sättes han af Regan i
stocken, och denna syn är det första, som möter Lear, då han
anländer till sin dotters hem. Sedan får han höra, att hans måg
och dotter äro bortresta, därefter att de äro trötta och ej kunna
taga emot honom. Men Lears stolthet är nu bruten, och han
brusar icke upp som hos Goneril, men »krampen ansätter hans
hjärta», och han börjar ana det kommande. Då Regan träder
ut, klagar han blott, såsom en stackars olycklig gammal man:
»Kära Regan, du kan aldrig tro, hur djupt hon sjunkit i för*
därf», och då Regan svarar, att också hon själf någon gång kunde
bli vid dåligt lynne och att han då kunde få lust att förbanna
äfven henne, svarar han:
Nej, Regan, aldrig skall jag dig förbanna.
Ditt ömma hjärta skall bevara dig
Från hårdhet. Hennes blick är skarp, men din
Gör godt och bränns ej. Du är icke den,
Som knorrar åt min fröjd, min svit förminskar,
Ger hårda ord, tar brödet ur min mun
Och stänger till din dörr med lås och bom,
När jag vill in. Du känner bättre, du,
Naturens plikter, barnslig lydnads band,
Grannlagenhetens kraf, erkänslans bud;
Du har ej glömt det halfva kungarike,
Som jag dig gaf.
Men så kommer Goneril tillstädes, och båda systrarna täfla nu
i hjärtlöshet mot den brutne gamle, som kastas mellan den dju*
paste förtviflan, sin outrotliga kärlek till barnen, sin hjälplöshet
och resterna af en krossad stolthet:
Jag ber dig, dotter, gör mig ej förryckt!
Jag vill ej störa dig, mitt barn, farväl!
Vi råka ej, vi se hvarann ej mer.
Men du är dock mitt kött, mitt blod, min dotter;
Dock nej! En sjukdom är du i mitt kött,
Som jag nödsakas kalla min, du är
— 317 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
