Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
störta sig ned, men faller framstupa på flata marken. Och efter
detta knep söker Edgar inbilla den stackars blinde, att denne
värkligen störtat ned från ett skyhögt berg. Det ligger en nästan
hemsk kritik i Gloucester’s svar på denna skepparhistoria: »Ack,
jag har inga ögon!» Men den obarmhärtige Edgar fortsätter
att inbilla fadern, att han, Edgar, är en annan person än den,
som hittills följt honom, och att denne varit något fantastiskt troll:
hans ögon liknade två månar, »tusen näsor hade han, inböjda
horn, och kroppen gick i vågor».
Men Shakspere synes hafva förälskat sig i denna vidunderliga
Gloucester=episod och spinner vidare ut den utan någon ledning
af Arcadia. Goneril har förälskat sig i Edmund och skrifver ett
bref till honom, i hvilket hon uppmanar honom att mörda hen»
nes man, men samtidigt förälskar sig äfven Regan, som blifvit
enka, i honom, Goneril förgiftar sin rival och syster, hennes an*
slag mot mannens lif upptäckes, och hon tar själf lifvet af sig,
Edmund faller för Edgar, som nu i en tvekamp uppträder så*
som hans motståndare och af alla de handlande är det blott
Gonerils man, Edgar och Kent, som öfverlefva det fruktansvärda
blodbadet; i femte akten rent af hagla dödsfallen om hvars
andra.
I detta tröstlösa sandlager finnas dock ett par ädelstenar af
oförvanskelig skönhet. I motsats till det gamla Leir*dramat seg*
rar ej Cordelia, utan hon och Lear tillfångatagas och skola föras
i fängelse. Den olycklige gamle, som återfått sitt älsklingsbarn
och åter värmts af hennes kärlek, förstår blott, att han får vara
tillsammans med henne:
Nej, nej, nej, nej! Kom låt oss gå i häkte,
Som tvänne fåglar i en bur vi två
Då skola sjunga. Om af mig du äskar
Välsignelse, knäböjer jag och beder
Om din förlåtelse. Så lefva vi,
Bedja och sjunga och berätta sagor
Och le åt gyldne fjärlar, höra på
Hur fattigt folk berättar nytt från hofvet
Och prata själfva med, om hvem som faller
Och hvem som stiger, vinner eller tappar,
Och se så visa ut, som om vi vore
Guds sändebud. Så öfverlefva vi
I fängselhålan många hofpartier,
Som efter månen hafva ebb och flod.
21. Schück, Shakspere och hans tid, II.
321 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
