Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tall. Han hade ett kraftigt skägg, bred panna, böjd näsa; lik*
som den helleniske guden var han en god dryckesbroder och ej
vidare nogräknad på sitt sällskap; han kunde slå sig ned att äta
och dricka med soldaterna, och för sina rättframma krigarvanor
var han afgudad af dessa. Såsom Herakles var han också be*
gifven på kärlek och frikostig till ytterlighet, hvilka egenskaper
öfverskylde de ’tusentals fel han hade.
Men biografiens fortsättning visade, att Antonius liknade He*
rakles också i ett annat afseende. Denne hade sålt sig till slaf
åt Omfale, såsom en trälinna fått spinna ull åt drottningen, som
under tiden lekte med hans klubba och hans lejonhud, och till
sist hade han förälskat sig i Deijaneira, hvilken klädde honom
i den förgiftade Nessus*mantel, som förbrände hans kraft och
gaf honom döden. Detta blef också Antonius’ lefnadssaga.
Också han fick sin Omfale och sin Deijaneira i den mörka egyp*
tiska drottningen, och det lockande för Shakspere var utan tvif*
vel den psykiska utveckling, genom hvilken Roms kraftfullaste
krigare förvandlades till en njutningens slappe träl.
Äfven i detta drama har han på ett ypperligt sätt angifvit
själfva stämningen, lokaltonen eller — kanske rättast — den at*
mosfär, som handlingen kräfver. I Macbeth hade det varit de
dystra, skotska dimmorna, i Othello Venedigs af lidelse mät*
tade luft, i Hamlet spökstämningen på Kronborgs slottsvall. I
Antonius och Cleopatra är det orientens förslappande njutnings*
lif, hvilket som en scirocco slår oss till mötes, och dramat är
kanske mindre en kärlekstragedi än ett sorgespel, som visar oss,
huru detta enerverande njutningslif förgiftar en ursprungligen
sund krigarnatur.
»Öfvergången från Julius Cæsar till Antonius och Cleopatra
— säger Dowden — värkar på vår puls och våra nerver, såsom
då vi begifva oss från ett galleri med antika skulpturer till ett
rum, glänsande af Titians och Paolo Veroneses färger. Antonius
och Cleopatra hafva lämnat ungdomen bakom sig med dess
lätta, melodiska lidelser och sorger. Deras rus är farligare, är
medelålderns, när döden blifvit en värklighet, när världen är be*
gränsad och positiv, när lifvet uppfordras att snabt gifva från
sig sina yttersta skatter af njutningar. Hvilken sinnesretning är
det, som de ej kunna ernå, som hafva makt, skönhet, glans och
vällust till sitt förfogande? Huru skola de kunna fylla hvarje
minut af sitt lif med kvintessensen af njutning och prakt? En*
— 323 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
