Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
däst till en sak hafva de ej tagit hänsyn — att utom och öfver
makten och skönheten och nöjet och glansen finnes ett visst,
oundvikligt faktum, en lag, som icke kan undgås. Njutningen
sitter såsom drottning på tronen; det är gästabud, och jordens
herrar, kransade med rosor, dansa framför henne vid ljudet af
veka flöjter. Men plötsligt ändras scenen; gästabudssalen för*
bytes i en arena; dansarne blifva väpnade gladiatorer, som, i det
de gå fram till striden, gifva sin drottning en sista hälsning med
orden: morituri te salutant.»
Liksom i Lear och Macbeth har Shakspere äfven här under*
låtit att direkt gifva oss hjältens förhistoria. Endast så småningom
afslöjar sig denna under dramats lopp, och hvad detta skildrar
är blott en kraftig naturs dödsarbete, men en natur, som är maje*
stätisk ännu i sin undergång. Antonius hade ständigt varit den
främste på slagfältet; det var han, hvilkens kraft besegrat Brutus
och Cassius, och ännu i sin förnedring förmår han injaga fruk*
tan hos den tappre Sextus Pompejus; hans krigarära — säger
Pompejus — »är dubbel mot de andres». Han hade varit en
härdad krigare, hvilkens mod umbäranden och nöd aldrig mäktat
nedslå. I fälttåget mot Hirtius och Pansa hade han, efter hvad
Octavius själf medgifver, druckit,
Hvad hasten stallat och ur gula pölar,
Vid hvilka oxen fnös; hans gom försmådde
Ej sämsta bär på taggigaste buske;
Ja, hjorten lik, när snön sitt lakan breder
På betesmarker, trädens bark han gnagde;
På alpens spets njöt han en usel föda,
Att mången dog blott af att se därpå;
Och detta allt
Bar han så modigt, att ej ens hans kind
Blef magrare.
Då dramat börjar, är han redan fördärfvad, och »ormen från
den gamla Nilen» — som han kallar Cleopatra — har redan
inympat sitt gift på honom. Öfver hela hans väsen hvilar en
febril oro, alla allvarligare tankar slår han ifrån sig, liksom rädd
att råka ur sitt rus, men njutningen är för honom icke längre
något nöje, utan ett opiat, med hvilket han söker döfva ett frä*
tände samvetsagg:
Ej en minut af lifvet borde spillas
Förutan nöje nu. Hvad blir i afton?
— 324 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
