Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så tvingas han att sammanträffa med sändebudet från Rom, och
nu vaknar han upp liksom ur en kvalfull dröm. Han ser af*
grunden framför sig, och med uppbjudande af sin sista kraft
lyckas han bryta med Cleopatra för att ila till Rom och deltaga
i spelet om världsherraväldet. Till en början ser det ut, som
om försöket skulle lyckas. Han försonar sig med Octavius och
äktar dennes ädla syster. Men från den Cleopatra, som bitit
sig fast i hans själ, kan han ej frigöra sig. Just Octavias dyg*
der irritera honom, och han börjar åter känna denna jagande
oro, som visar, att Nilgiftet redan infekterat hela hans väsen.
Sitt forna krigiska mod har han väl kvar, men politikerns ky*
liga klokhet har döfvats af lidelsens våldsamhet, och efter en
häftig kamp med sig själf, dukar han under och skyndar tillbaka
till Cleopatra. Därmed är den afgörande tärningen i hans lef*
nads spel kastad, och nu först — i midten af den tredje akten —
börjar dramat att få den rasande fart, som Shakspere kan ut*
veckla. De bedöfvande, orientaliska orgierna börja åter, men
dessa hafva nu en stämning af förtviflan öfver sig. Ovädret har
redan dragit sig samman, de höra mullret af världskrigets åska
och veta, att blixten snart skall träffa och störta Cleopatras tron,
men ändock flödar vinet och klingar musiken liksom för att
skrika öfver de döfva åskknallarna.
Vid Actium står det afgörande slaget. Mot sina vänners råd
har Antonius tillåtit Cleopatra att följa med, och han är därför
ej längre samma lugne, skicklige härförare som fordom. På hen*
nes uppmaning, men mot alla sina underbefälhafvares böner, be*
slutar han sig för en sjödrabbning, af ett slags ridderlighet och
i förlitan på Cleopatras flotta. Men i själfva slaget ger hon
reträttorder åt sina skepp, och världens öde är därmed afgjordt.
Antonius, som ser henne fly, skyndar efter — för att begagna
Scarus’ drastiska liknelse — »såsom en kär ankbonde». Men
då han återvaknar till sig själf, står han förintad af blygsel:
Hör! Jorden ber mig att ej trampa på sig;
Den blygs att bära mig. Kom, mina vänner;
Det är så svart för mig i världen nu,
Att jag ej hittar hem ....
Jag följde henne, som jag blygs att se på,
Ja, själf mitt hår gör uppror, ty det grå
Ger läxor om det brunas öfverilning,
Och detta förebrår det grå dess feghet.
— 325 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
