Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enobarbus. Att bringa dem till gråt.
Antonius. I natt mig tjäna!
Kanhända blir det här er sista tjänst;
Kanhända ser ni mig ej mer, om ej
Som blodig skugga; kanske är i morgon
En ann’ er herre. Nu jag ser på er
Som en, som tager afsked. Gode vänner,
Jag kör ej bort er; nej, jag är er herre,
Förmäld med edra tjänster intill döden. —
Betjäna mig två timmar blott, ej mer,
Och gudarna belöne er därför!
Men så halft blyges han för sin rörelse, vill åter synas såsom
den kallblodige rucklaren och slår bort det hela med ett skämt.
Det lyckas knapt, och denna egendomliga vekhet, dödens för*
känsla, följer honom under de få timmar, som återstå, och kastar
liksom en försoningens aftonrodnad öfver hans lefnads alla fel*
steg. Den ena efter den andra af hans anhängare affalla från
honom, och han mottager underrättelserna utan en blinkning.
Så hör han, att äfven Enobarbus, en af dem, som stått honom
närmast, öfvergått till Octavius, men han yttrar ej ett ord till
klander, sänder honom en vänlig afskedshälsning, låter skicka
till honom de skatter, som Enobarbus vid sin flykt lämnat kvar,
och detta ädelmod griper denne så djupt, att han icke längre
kan uthärda känslan af sin otacksamhet, utan störtar sig på sitt
eget svärd:
Så kommer den sista kampen, och Antonius är åter en hjälte
såsom fordom. Men i det afgörande ögonblicket förråder »den
nedriga egyptiskan» honom ånyo, slaget förloras och »Antonius
och lyckan skiljas för evigt åt». Han känner, huru »Nessi man*
tel» bränner honom, liksom den bränt hans stamfader, och han
önskar dennes vapen för att hämnas på den trolösa kvinna, som
sålt honom åt »en romersk pojke». Men ännu en gång har han
bedragit sig på sig själf. När han mottagit Cleopatras falska
bud, att hon slutat sina dagar med hans namn på sina läppar,
glömmer han åter hela hennes otrohet och känner blott, huru hon
bränt sig in i hans själ. Han ber då sin vapendragare, den ende,
som blifvit honom trogen, att sticka ned honom, men denne har
icke hjärta att göra sin olycklige herre den sista tjänsten, utan
störtar sig på sitt eget svärd, och Antonius måste då själf rikta
mordvapnet. Men medan han ligger blödande, dödligt sårad,
kommer ännu ett bud — Cleopatra lefver. Han låter då bära sig
— 327 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
