Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till henne för att få dö vid den sista af de många tusen kyssar,
han tryckt på hennes läppar.
Det är eget, att en det kalla, dimmiga Englands son skrifvit
denna dikt, den sensuella kärlekens stora tragedi, »Fort comme
la rnort», ty det är en rent fransk lidelse, som pulserar genom
denna skildring af den mörke, olycksbringande Eros, som oblid*
keligt grusar ett lifs alla förhoppningar och dock skänker icke
blott det stora lidandet, utan ock den lycka, inför hvilken allt
annat synes värdelöst. Men ännu mera gallisk till hela sin upp*
fattning är teckningen af Antonius’ onda demon, »ormen från
Nilen». I sin snillrika franska litteraturhistoria har Oscar Le*
vertin gjort en träffande jämförelse mellan de olika behandlin*
garna af Cleopatra*motivet. Han fäster uppmärksamheten vid
den egendomliga motsägelse, som ligger däri, att de franska teck*
ningarna af Cleopatra i främsta rummet gifva den olyckliga
drottningen, under det att Shakspere och hans engelska efterföl*
jare — tvärtemot hvad man kunnat vänta af nationallynnet —
framförallt skildrar den krönta kurtisanen: »Shakspere’s Cleopatra
är en sinnlig, hysterisk kvinna utan sammanhang i sina känslor
och i sina tankar och just därför också utan all värklig trohet
och mod, ögonblickets och lidelsens barn, ömsom uppbrusande,
ömsom klenmodig, ömsom vulgär och ömsom vältalig i den
ström af hetsiga ord, som hvarje minuts oemotståndliga impuls
lägger på hennes tunga, tagande lifvet af sig i något af samma
stämning af rus och oberäknelighet, som hvilat tjusande och be*
dräglig öfver hela hennes lif och alla hennes handlingar».
Så kort denna karaktäristik än är, är den måhända den mest
träffande, som gifvits af en bland Shakspere’s mest sammansatta
kvinnogestalter. Hon äger kurtisanens lätthet att öfvergå från
älskare till älskare. Antonius fann henne såsom »en kallnad
lämning på den store Cæsars tallrik», hon hade varit älskarinna
åt Cnæus Pompejus, »de herdestunder oräknade, som ryktet ej
fått fatt». Men hon hade aldrig varit vulgär i sin erotik, och
de, som delat hennes läger, hade varit världshärskare. Då hon
först möter oss, är hon lika litet som Antonius längre ung, men
hon äger ännu ungdomens hela tjuskraft:
Ej åldern mäktar
Förvandla henne eller vanan minska
De tusen nya retelsers behag;
— 328 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
