Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väckelsen att skildra denna typ hade Shakspere utan tvifvel
fått af Plutarchos’ liffulla biografi, men denna anslog nog också
några personliga strängar hos honom. Såsom ung nybörjare
hade han, då utan kännedom om Plutarchos, sökt att teckna en
dylik kvinna — i Cressida. Men försöket hade misslyckats.
Hvad han fått fram hade endast varit de simpla, vulgära dra*
gen, men icke den demoniska tjuskraften i hennes väsen, och
den ram, i hvilken han inlagt Troilus’ och Cressidas kärlekssaga,
hade varit rent omöjlig — och det insåg han utan tvifvel, så
snart Chapman s Homeros*öfversättning utkommit.
Af annan art var den väldiga bakgrund, som Plutarchos’ bio*
grafi skänkte honom. Kärlekstragedien blef nu en världshistorisk
tilldragelse, vid sidan af hvilken Troilus’ lilla kärlekssaga före*
faller såsom en gymnasists blyga »forelskelse», och äfven eroti*
ken har blifvit en annan — den redan grånande mannens djupa,
förtärande lidelse, som är så oändligt rikare än ynglingens, därför
att världen för honom icke blott är kärlek, utan också makt,
ära, glans, fosterland och parti.
Men en annan skillnad mellan Antonius och Cleopatra och
ungdomstragedien är kanske ännu mera betydande. Då Shak*
spere skref sina båda första, mera själfständiga tragedier, Troilus
och Cressida samt Romeo och Juliet, var det uteslutande det
erotiska problemet, som intresserade honom. Undantager man
ansatsen vid teckningen af Cressidas karaktär, söker han icke
att intränga i de handlandes psykologi. Här däremot är det så*
som i alla de stora tragedierna den psykiska processen, som han
vill skildra, icke i främsta rummet en världshistorisk brytnings*
period, häller icke den erotiska lidelsens makt. Det, som bryter
ned Antonius, är till sist icke själfva kärleken till Cleopatra,
utan hela det orgiastiska, förslappande nj utningslif, som perso*
nifierats i Cleopatras gestalt. Det är af dess smitta, som det
stolta romarrikets kraftfullaste krigare infekteras, det är detta
nj utningslif, som dag för dag förlamar hans vilja, som kommer
honom att glömma sin förut så förtärande ärelystnad och som
slutar med att degradera honom till en vanlig vekling, hvilken
då världens öde afgjorts, såsom en nåd begär att som enskild
man få framlefva sina återstående dagar i Egypten eller Athen.
Det var detta karaktärens själfupplösningsarbete, som Shakspere
i främsta rummet ville skildra i sin stora romartragedi.
Samma dag (den 20 maj 1608), som Antonius och Cleopatra
- 330 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
