Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör anspråk på författarskapet till dramat. Tysklands kanske
finaste Shakspere*filolog, N. Delius, som gjort denna samman*
ställning, har kommit slutsatsen ännu närmare. 1607, då Pericles
bör hafva uppförts af den kungliga truppen, anlitades värkligen
George Wilkins af denna. Detta år spelades nämligen på Globe
The Miseries of Inforst Marriage, och jämför man detta stycke
och Pericles med hvarandra, så förete de så många likheter i fra*
ser och uttryck, att man gärna gissar på en gemensam författare.
Delius tillskrifver därför Wilkins författarskapet till Pericles, men
han anser, att stycket omarbetats af Shakspere. Denna mening,
som i allmänhet fortfarande aksepteras, torde i hufvudsak vara
riktig, äfven om Delius kanske tillmätt Shakspere en allt för stor
del af dramat. Tydligast märkes Shakspere’s hand i den fjärde
och femte akten.
Olikheten mellan dessa partier och de båda första akterna är
i hvarje fall slående. I början förekomma öfverallt rimmade sen*
tenser inströdda i den knaggliga blankversen, men mot slutet af
dramat försvinna dessa, och versen får den karaktär, som vi
känna från Shakspere’s senare dramer. Personerna, som Delius
riktigt karaktäriserar som marionetter, börja med den tredje, sär*
skildt med den fjärde akten att få lif och färg, och isynnerhet
erinrar den här först uppträdande Marina om en bland Shak*
spere’s finaste skapelser, Perdita i Vintersagan. Skildringen af
återföreningen mellan Pericles och Marina är fullkomligt i den
Shakspere’ska stilen. Pericles har djupt förtviflad på sitt skepp
ankommit till Mitylene. I sitt svårmod vill han ej tala till nå*
gon, då Lysimachus ber, att den unga flicka, vid hvilken han
så fäst sig, skall få försöka, om hon ej kan böta den själssjuke.
Hon sjunger först för honom och börjar därefter att berätta sin
egen sorgsna lefnadssaga, utan att ana, att mannen framför henne
är hennes fader. Han lyssnar först förströdd till hennes berät*
telse, blir uppmärksammare och inser till sist, att han återfått sitt
förlorade barn. I detta ögonblick utropar han plötsligt:
Hör ni ej musik?
Helicanus. My lord, jag ingen hör.
Pericles. Ingen?
Jo, sfärernas musik! Hör, min Marina!
Lysimachus. Säg honom ej emot. Låt honom tala.
Pericles. O, ljufva klang! Säg, hör ni ej?
Lysimachus. Jag hör.
Pericles. Musik från himlen!
— 334 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
