Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fångarna och hör denna berättelse, träder nu fram, förklarar,
hvem han är, och angifver sig själf för att hafva mördat den
oskyldiga Imogen. Men nu upptäckes allt. Imogen faller i
Posthumus’ armar, och han sluter den återfunna till sitt bröst:
Häng här som frukt, min själ,
Tills trädet dör.
Men ehuru hjältens karaktär under Shakspere’s hand vunnit
icke så litet i ädelhet, är det dock tydligt, att det icke varit in*
tresse för honom, som förmått Shakspere att för dramat begagna
Boccaccios tämligen råa novell, utan det, som lockat honom, har
utan tvifvel varit hjältinnan. Hon har ju vissa likheter med
Shakspere’s kvinnogestalter i de äldre lustspelen; hon har deras
energi och deras trofasthet. Men dock är hon en annan. Det
drag af skälmsk lefnadsglädje, som är så betecknande för Bea*
trice, Portia och Rosalinde, detta drag saknas hos de kvinnor, Shak*
spere nu i sina sista dramer skildrar. De äro icke unga på
samma sätt som Beatrice, och vi få icke bevittna, huru de för*
älska sig. Imogen har ständigt älskat den man, som sedan blir
hennes, och hennes kärlek har aldrig varit den unga flickans,
utan makans. Och öfver henne, liksom öfver Hermione, hvi*
lar något af olyckans majestät. I Mycket väsen för ingenting
hade Shakspere väl förut sökt att i Hero teckna en dylik gestalt,
men försöket hade stannat vid en skizz. Först i sina sista
dramer lyckades han att få denna gestalt att stämma med styc*
kets hela klangfärg.
Men icke ens här hafva vi det väsentliga i Cymbeline. Boccac*
cios novell gaf Shakspere endast järnbalkarna, som buro upp
och sammanhöllo huset, men den estetiska utsmyckning, som för
skalden var hufvudsaken, hämtade han ur sin egen fantasi, så
vidt man vet utan någon förebild. Här, som vid Shakspere’s
öfriga dikter, är det framför allt i detta själfständiga tillägg, som
vi böra söka hans egen mening med dramat, den ton, han fram*
för allt velat anslå.
Det rike, inom hvars gränser handlingen spelar, är blott till
namnet Brittannien, och i värkligheten är det folksagans väl*
bekanta land. Cymbeline är sagans snälle, litet enfaldige konung,
som blindt lyder sin härsklystna och elaka drottning, sagans illa
beryktade styfmor. Såsom alltid har den gode kungen en egen
dotter, som är ett undervärk af skönhet och godhet, och som
— 354 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
