Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellario, har på en falsk angifvelse blifvit dömd biltog, och för
att hämnas bortröfvar han då konungens bägge söner, Guiderius
och Arviragus, samt flyr själf till skogen, där han uppfostrar de
bägge gossarna såsom sina egna söner. Och det är till deras håla
i vildmarken, som den till page förklädda Imogen på sin flykt
kommer. Hon mottages där med samma välvilja, med hvilken
Snöhvit herbärgerades af dvärgarna. Men då de gått ut på jakt,
smakar den af vandringen dödströtta Imogen på styfmoderns
gift och faller i dvala. När bröderna sedan komma tillbaka, tro
de, att hon är död, men icke häller i dramat sänka de henne
ned i jorden, utan hölja henne blott med blommor.
Till sist knytes denna handling tillsammans med de andra.
Just då Imogen vaknar ur sin dvala, tågar Lucius, den romerske
härföraren, förbi, fäster sig vid den vackra gossen och gör honom
till sin page. Underrättelsen om den romerska härens ankomst
når äfven Guiderius och Arviragus, och såsom äkta konunga*
söner vilja de, ehuru de ej ana sin börd, dock kämpa för sitt
land; Bellario, som fruktar att blifva igenkänd, måste till sist
gifva efter, och genom deras kraftfulla ingripande förbytes det
brittiska nederlaget i seger. Bellario ger sig till känna, Cym*
beline återfår sina söner, och naturligtvis lider den elaka styf*
modern sitt välförtjänta straff. Hon berättas nämligen hafva
dött under »gräsligt vanvett», sedan hon förut bekänt alla möj*
liga brott, och denna underrättelse tar Cymbeline med den sann*
skyldige sagokonungens olympiska lugn: »Ack, sådan genom*
slipad djäfvul! Hvem genomskådar kvinnan?»
Så tonar hela sagan ut i folksagans naiva afslutning: de för*
lorade återfinnas, de goda belönas, de onda straffas, och kungen
»slår igen dörren» till sitt sagorike. Det är sagans luft, som
hvilar öfver det hela. Konflikterna äro starka nog, men vi tro
icke på deras värklighet, vi tro icke på Posthumus’ och Imo*
gens olycka så, som vi trott på Othellos och Desdemonas, utan
sorgerna och lidandena draga förbi oss såsom i ett skuggspel.
Figurerna få aldrig värklighetens fasta konturer, utan liksom
Midsommarnattsdrömmens unga älskande värka de nästan såsom
sagans drömgestalter, och vi kunna icke på dem ställa samma
anspråk som på varelser ur vår egen värld.
Glanspunkten i stycket — de scener, för hvilkas skull Shak*
spere troligen diktade det hela — är skildringen af Bellarios
och hans förmente söners friluftslif. Det är Ardennerskogen i
— 356 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
