- Project Runeberg -  Shakspere och hans tid / Senare delen /
357

(1916) [MARC] [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Som ni behagar, som här ännu en gång vänder tillbaka, men i
en ny, förädlad form. Färgerna hafva nu lånats från den äkta
naturen, icke från en drömd, graciös — men också pretiös —
rococovärld, och det är folksagans friska ängsdoft, som hvilar
öfver hela skildringen, ej herderomanens parfym.

Cymbeline är det första af dessa sagospel och har ännu
ej det fulländade behaget i Stormen. Inledningen, i hvilken ett
par ädlingar samtalsvis berätta dramats hela förhistoria, är något
klumpig, och afslutningen är alldeles för utdragen. Men styckets
största brist ligger i införandet af ett fjärde motiv, med hvilket
vi ännu ej sysselsatt oss.

Sedan den ene ädlingen i inledningsscenen berättat om Post*
humus’ förträffliga egenskaper, nämner han, att han fått namnet
Posthumus, därför att han födts efter faderns död och att denne
på grund af sin tapperhet kallats Leonatus. Sedan höra vi intet
om Posthumus’ härstamning förrän i den femte akten. Då hjäl=
ten befinner sig i fängelset och slumrat in, hör man musik, och
så följer — alldeles omotiveradt — en stor andeuppenbarelse:
»Såsom andeuppenbarelse kommer Sicilius Leonatus, Posthumus’
far, en gammal man, i rustning. Han leder vid handen en ma*
trona, sin hustru och Posthumus’ moder. Därefter komma de
båda Leonaterna, Posthumus’ bröder, sårade och så som de fallit
i striden. De ställa sig rundt kring den sofvande Posthumus.»
Därpå har fadern ett anförande, som nästan erinrar om Pyramus’
monolog i Midsommarnattsdrömmen:

O dundergud, på stoftets barn

Din vigg ej slunga ned,
Men hota Mars, gör Juno spak,
När hon af svartsjukt lynne retad
Bullrar och hämnas!

I samma upphöjda stil fortsätta familjens öfriga medlemmar
sin klagan öfver Posthumus’ olycksöde och hota till sist att fly
till andra gudar, så framt ej Jupiter vill hjälpa. Men »Jupiter
stiger ned i dunder och blixt, sittande på en örn; han slungar
en åskvigg. Andarna falla på knä.» Därpå talar dunderguden:

Bort, andevärldens småfolk, från min syn,
Och tigen still! Hur vågen I att klaga
Mot dundraren, hvars vigg ur tordönsskyn
Nedbraka kan, rebelliskt folk till aga ! etc.

— 357 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:37:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shakstid/2/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free