Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för den unge prinsens kärlekshandel med Fawnia, hade nämli*
gen för att freda sig själf beslutat att för Egistus bekänna, att
Fawnia icke var hans dotter utan ett hittebarn. Men på vägen
till hofvet träffade Capnio honom och lockade honom ombord,
hvarefter skeppen lyfte ankar. Genom stormen drifvas de till
Böhmens kust, och Dorastus, som känner fiendskapen mellan
Pandosto och Egistus, döljer sitt namn och uppgifver sig vara
en ädling från Trapolonia. Men Pandosto får höra ryktet om
Fawnias skönhet, och då han, ehuru han var femtio år, »not*
withstanding had young and fresh affections», så beslöt han att
med egna ögon se den vackra damen. För att Dorastus ej skulle
stå i vägen, kastades han i fängelse, och sedan sökte Pandosto
på alla sätt att besegra Fawnias kyskhet. Då hon icke ville
foga sig efter Pandostos skamliga önskningar, svor han till sist
att bruka våld.
Men då Egistus fått höra, att hans son kommit till Böhmen,
skickade han dit sändebud med begäran, att Fawnia, Porrus
och Capnio skulle afrättas och Dorastus skickas tillbaka till Si*
cilien. Men dödsfaran gjorde, att Porrus nu yppade Fawnias
börd, och Pandosto fann då, att hon var hans egen förlorade
dotter. Hindret för hennes och Dorastus’ förening hade där*
med häfts, Porrus slogs till riddare, och alla reste tillbaka till
Sicilien, hvarpå novellen får följande öfverraskande afslutning:
Pandosto, som kom att tänka på, att han velat mörda sin vän
Egistus, att han orsakat Bellarias död och åtrått sin egen dotter,
föll i en »melankoli» och tog därunder lifvet af sig själf!
Som man ser äro Shakspere’s afvikelser från novellen högst
betydande, och flera af personerna äro nya. Franion och Cap*
nio — som ingendera hafva någon individualitet — hafva i dra*
mat blifvit en person, den trogne rådsherren Camillo, som först
räddar Polixenes och sedan hjälper hans son. Den ädla Paulina,
som energiskt tar Hermiones försvar, har ingen motsvarighet alls
i novellen, och ej häller hennes man Antigonus, som utsätter
Perdita i Böhmens vildmark — i novellen lägges ju Fawnia en*
sam i en båt. Likaså saknar den kostliga bondfångaren Auto*
lycus hvarje förebild hos Greene; Leontes, som så djupt sörjer
sin makas död, är en helt annan karaktär än den besynnerlige,
liderlige Pandosto, och Bellaria, den oskyldigt misstänkta drott*
ningen, är hos Greene endast skizzerad samt dör i hans novell
strax efter det att hon af oraklet förklarats oskyldig. Den gamle
— 361 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
