Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herden finnes väl hos Greene, men af dennes torra och naiva
uppgift, att Pandosto för att belöna Porrus »från en herde gjorde
honom till en riddare», har Shakspere spunnit ut en bland de
dråpligare scenerna i dramat: den, under hvilken den gamle
herden och hans son utbyta tankar om det adelskap, med hvil*
ket cle så oförmodadt hugnats — ett tankeutbyte, som man miss*
tänker haft en real förebild i någon konversation mellan den
nobiliserade John Shakspere och hans son.
I clen långa inledningen — de tre första akterna — följer Shak*
spere tämligen noga sin förebild. Men syftet är tydligt: dels
vill han förbereda den afslutning, som för honom är hufvudsa*
ken och som alldeles afviker från novellens, och dels vill han här
teckna Hermiones karaktär, bilden af den kyska, rena och olyck=
liga drottningen.
Sällan eller aldrig har Shakspere skapat en mera majestätisk
kvinnogestalt, så genomandad af sedlig renhet, så fri från de
tragiska hjältinnornas lam en ta tioner, så ädel och så värdig i sin
sorg. Då hon häktas på den orimliga anklagelsen, fäller hon
icke en tår och ber de andra att häller icke gråta:
Gråt icke, barn,
Ni har ej skäl! Men spör ni, att er drottning
Förtjänar häkte — då må gråten strömma,
När jag blir fri. Den stråt, som jag nu går,
Mig för till evigt väl. Farväl, min kung!
Jag ville aldrig se er sorgsen, men
Det får jag nog.
Och då hon inför rätta skall försvara sig, kämpar hon icke
för sitt eget lif, utan för sin ära, som också är hennes barns:
Mitt lif
Är idel sorg. Deri kan jag vara utan.
Men äran är de minas arfvedel.
Deri måste skyddas.–— — —
För mig kan lifvet ingen fördel vara.
Mitt lifs klenod och ljuflighet, er kärlek,
Jag ger förlorad, Att den flytt, jag märker,
Men vet ej, hur det skett. Min andra hugnad,
Min kropps förstfödde, honom stängs jag från,
Som om jag hade pest. — — — — —
— — — — — Nu, min kung,
Säg mig, hvad godt jag har i detta lifvet,
Att jag för döden skulle frukta? Fortfar,
Men hör mig dock, förstå mig rätt: mitt lif,
Det är ej värdt ett halmstrå, men min ära,
— 362 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
