Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den vill jag rädda. Skall jag här fördömas
För det jag misstänks, och när allt bevis,
Som icke väcks af er svartsjuka, sofver,
Då säger jag: det där är våld, ej lag!
I Greene’s novell hade Bellaria dött strax efter oraklets fri*
kännande utslag. Men Shakspere begagnade novellen endast så*
som en inledning till den skildring, som för honom var hufvud*
saken. Under sin stora tragiska tid hade han skapat hjältar,
som dukat under för den börda, hvilken blifvit lagd på deras
skuldror. Men under denna sista tid faller det en sällspord
mildhet öfver Shakspere’s hela diktning. Han skrattar och skäm*
tar väl icke längre såsom under ungdomen, men han predikar
ej häller förgängelsens dystra lära. Anger och förlåtelse för lef*
nådens alla felsteg är nu summan af hans dramer. De handla
om förlorade och återfunna barn, om krossade vänskaps* och
kärleksförbindelser, som efter långa år af lidanden åter knytas
samman, och framför allt visa de, huru människan kan återupp*
rättas, huru en af olyckan och egna fel bruten karaktär åter kan
vinna harmoni. Detta hade varit innehållet i Cymbeline, oci
ännu klarare kommer denna tanke fram i Vintersagan. Mellan
Leontes’ stora felsteg och dramats afslutning ligga många år, och
under dem har den forne lättsinnige, misstänksamme och själf*
viske Leontes mognat till en ädel man, tryckt, om än ej bruten
af en krossad lefnadslyckas tyngd. Och det är han, som åter*
får sin ungdoms brud.
Uppslaget till denna afslutning har Shakspere tydligen lånat
från ett af sina egna dramer, från Mycket väsen för ingenting.
Där hade den orättvist anklagade Hero, efter hvad man trodde,
aflidit, och för att försona fadern hade gref Claudio lofvat att
till brud taga den kvinna, som Leonato utsåg åt honom och hvil*
ken sedan vid bröllopet afslöjade sig såsom Hero. Där hade
försoningen kommit väl hastig^ och Claudio hade icke fått ge*
nomgå någon karaktärens luttringsprocess. Förut hade han varit
en tämligen lumpen karaktär, och utsikten att han för framtiden
skulle blifva en annan, var icke stor. I Vintersagan tog Shak*
spere därför upp motivet på ett annat sätt. Hermiones lycka är
krossad, hon har funnit, att hennes makes kärlek vid första miss*
tanke slagit om till brutal förföljelsemani, och sina barn har hon
förlorat. Hon kunde väl förlåta, men återknyta den brutna för*
bindeisen, som om intet skett — det kunde hon dock icke.
- 363 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
