Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händerna korslagda öfver täcket, håret i fuktiga lockar
kring den höga hvita pannan, och de klara, hruna ögonen
strålande af feberglans, gjorde han på mitt barnsliga sinne
ett intryck som aldrig skulle förgå. I hans blick låg
just då detta egendomliga uttryck af lidande, som jag
stundom sett i en sårad fågels eller ett döende djurs öga —
något, som talade om tyst, outsäglig ångest.
För ett sinne, som hans, skulle det kanske varit en
lättnad att få uttala sig för en deltagande vän, som kunde
förstå och fatta honom. En obeskriflig längtan, en outtalad
fråga låg i den första blick han kastade på pastorn, men
den byttes genast i en af trött likgiltighet. Med en
döen-des snabba andliga instinkt hade han genast genomskådat
"mannen — sett att der fanns ingenting för honom. Till
och med käppen med guldkryckan var icke för honom en
stödjestaf i dödens mörka dal.
Hos don hederliga prosten fanns ej heller något, som
gjorde hans närvaro vid en dödsbädd till något mer än en
tom ceremoni. Hans lif hade förflutit så stilla, hans
tankar hade varit så filosofiska och lugna, och han var så van
vid att upprepa vissa granna fraser och ordställningar, att
han ej egde några andra till sitt förfogande. ”Vi gossar”,
visste alltid när hans predikningar och böner närmade sig
slutet, och kunde nästan utantill de efterlängtade orden.
Jag minnes nu huru, då han knäböjde vid min fars
säng, de vanliga begynnelseorden till hans böner kommo
den Store Hjelparen att synas oss så oändligt fjerran och
aflägsen.
"Store, allsmägtige, outsägligen herrlige, evigt
välsignade Gud,” lydde de, ”gif att vi må rätt känna och inse
det obegripliga afståndet mellan oss, maskar i stoftet, och
Ditt gudomliga majestät.”
Jag betraktade oafvändt min far, der han låg, med
sin klara, längtande, oroliga blick, seende ut i den eviga
verldons dunkla skuggor, och jag såg honom trött tillsluta
ögonen och åter uppslå dem med ett uttryck af tyst
tålamod. Det ”obegripliga” afståndet, var något som han
endast alltför väl förstod; men hvem skulle säga honom ett
ord om don obegripliga närhet hvarigenom de som fjerran
äro, blifva när oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
