Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter slutad bön uttalade pastorn den förhoppning att
min far måtte vara den gudomliga vishetens domar
under-gifven, hvartill den sjuke sakta svarade jakande, och derpå
försvann efter meddelad presterlig välsignelse, hela den
ståtliga företeelsen af andelig tröst och lijelp, ur vår åsyn.
Ett hade vi dock vunnit — presten hado varit hos min
far och hedt med honom och ingen menniska i Oldtown
kunde säga att icke allt hlifvit gjordt, som bruket i dylika
fall föreskref. Ty vår stad som andra småstäder, hade
alltid ögonen öppna för sina barns görande och låtande.
Oldtown hade sedan långliga tider sin egen tanke om min
far och uttryckte densamma med all frihet i tésällskaper,
vid täckstickning, i saluboden och på värdshuset. Om
Oldtown hlifvit frågad om råd, skulle minst hundrade af min
fars företag hlifvit ogjorda och hundrade andra, som han
icke företog hlifvit gjorda. Oldtown visste precist hvem
han skulle friat till, i stället för min mor, och hvem han
skulle kunnat fått, också. Oldtown visste precist när han
kunde hlifvit en rik man, och icke hlef det. Oldtown
visste ändå bestämdare när, huru och hvarföre han ådrog sig
den förkylning, som slutade med lungsot, och hvad han
skulle gjort för att hota den, och icke gjorde. Och nu
höll han på att dö i mörker och otro, just som Oldtown
alltid vetat förut att han skulle göra. Men en sak var nu
afgjord — och det gladde Oldtown lijertligen — han var
icke någon gudsförnekare, som man åtskilliga gånger velat
påstå, ty presten hade varit hos honom och hedt med
honom; och således, ehuru han aldrig öppet bekänt sig till
kyrkan, hyste dock Oldtown ännu något hopp om hans
fattiga själ.
Då presten gått, sade min far småleende, men med
ett uttryck af trötthet.
”Seså, min lilla Susy, nu är du väl nöjd? Stackars
barn,” tillade han, och drog henne mildt till sin sida,
betraktande henne med denna underliga lidelsefria blick man
ser hos döende, som redan börja känna sig tillhöra en annan
vorld — ”min stackars älskade lilla flicka! Jag gjorde dig
mycket ondt då jag gifte mig med dig.”
”Ack, säg icke så, Horace!” snyftade min mor.
”Det är dock sannt,” svarade min far. ”Om du fått en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
