Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u
rikare, lyckligare man, hade du varit blomstrande och
lycklig ännu. Och denna lilla stackaren,” sade han och strök
med handen öfver mitt hår — ”kanske ödet kan hafva något
bättre qvar åt honom än åt mig. Om jag hade haft blott
skuggan af medgång — så som andra ha — andra, som
ej sätta värde derpå, kasta den bort — skulle jag kunna
hafva uträttat något. Jag kände det inom mig; men
numera skall ingen veta det. Mitt lif är blott ett eländigt
missgrepp. Bränn upp alla mina papper, Susy. Lofva mig
det.”
”Jag skall göra allt hvad du önskar, Horace.”
”Och, Susy, när jag är borta, låt då icke alla
Old-towns sqvallersystrar komma och hålla tal öfver mig och
göra sina dumma anmärkningar om min hjelplösa
kroppshydda. Jag afskyr begrafningar, så som de göras här.
Låt dem icke komma och tillfredsställa sin råa nyfikenhet
hos oss. Döden är i bästa fall bedröflig nog, men jag har
aldrig kunnat förstå hvarföre man skall öka dess fasa
genom ändå bedröfligare seder och bruk vid begrafningen.
I stället för att kläda mig i den der spöklika, onaturliga
svepningen, som folk synes så mycket älska, så låt mig
blif-va jordad klädd i mina vanliga kläder, och låt mina
stackars gossar få se mig för sista gången så naturlig och lik
mig sjelf, som möjligt. Blott de närmaste vännerna borde
få se den döde. Lofva mig detta, Susy,” sade han mycket
allvarligt, "lofva mig att göra som jag säger.”
”Ack, Horace, det lofvar jag visst! Jag lofvar att göra
allt hvad du säger. Du vet ju att jag alltid gjort det.”
”Ja, stackars älskade barn, det har du visst, du har
blott varit alltför god för mig.”
”Ack, min Horace, huru kan du säga så!” och min
stackars mor föll högt gråtande om hans hals.
Mon i hans stora, klara ögon stodo inga tårar: hans
blick var förfärligt stilla. "Min älskling, du får icke gråta
så," sade han ömt, men utan att vara det minsta upprörd.
”Lugna dig, mitt barn. Och nu, dyraste, eftersom jag är
alldeles viss på att jag i morgon icke mera är hos dig,
måste du sända bud till din mor och bedja henne vara hos
dig i afton. Du vet att hon kommer.”
"Fader,” sade jag allvarligt, ”hvart går du?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
