Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akt för alla symboliska uttryck och den stränga enkelhet
vära puritanska förfäder ålade sig, framlyste knappast
bjer-tare någonstädes än i Massachusetts, synnerligast vid
be-grafningar.
I sorgehuset lästes en enkel bön, ingenting vidare,
hvar-efter slägtingar och vänner, i procession, under tystnad
vandrade till grafven, der stoftet återgafs till sin moder
jorden, utan en psalm, bön eller bibeltext. Det dofva ljudet
af jordklimparnes fall på kistlocket, spadarnes gnisslande
och bullret af en och annan rullsten voro de enda ljud, som
störde tystnaden. Denna djupa stillhet var dock icke utan
sin storhet, ty den kunde tolkas, ej som likgiltighet, men
som en tystnad, framkallad af tankar, alltför tunga för ord.
Det var det outsägligas tystnad. Från grafven fördes min
mor med sina båda söner till min morfäders hus — den
för de sörjande redan öppnade fristaden.
Dagen derpå var söndag och en mycket vigtig
söndag i mina mostrars, och för öfrigt i hela familjens ögon.
Det var bruket att på första söndagen efter begrafningon,
den aflidnes hela slägt infann sig i kyrkan, och lät från
predikstolen formligen begära församlingens förbön för dem,
att do måtte hämta uppbyggelse och helgelse af det nyss
inträffade dödsfallet. Alla slägtens medlemmar satte en
heder i att vara närvarande vid denna gudstjenst, äfven om
de funno sig förhindrade att bevista bografningen, och min
morbroder Bill som var två års student (sofomore) vid
Cambridge College, hade också kommit hem för att vara med
derom. Han var on glad, liflig, muntor och qvick yngling,
icke det minsta fallen för passande begrafningsbetraktelser,
och hans hemkomst medförde alltid en viss munter lifligliet,
som jag tyckte nästan lyste upp mitt mörker.
Dertill bidrog att moster Lois alltid var vid märkbart
bättre lynne, så snart hennes yngste broder var hemma.
Hennes skarpa drag mildrades, hennes ögon hade en god,
glad blick, och hon kom sin ofta upprepade försäkran att
hon aldrig varit vacker, på skam, ty hon såg riktigt bra ut.
Stackars moster Lois! Jag fruktar att läsaren just icke
skall blifva ledd att göra henne rättvisa, genom de prof på
hennes sätt att tänka och tala, som jag hittills meddelat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
