Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängde en spegel i förgylld ram, hvilken spegel alltid var
insvept i ett stycke hvit nättelduk alla tider på året, i följd
af en tradition att flugor kunde väntas anfalla den under
en eller ett par veckor af sommaren. Men sanningen
lik-mätigt måste jag tillstå, att jag aldrig såg eller hörde talas
om någon fluga, hvars hjerteblod icke stelnade i moster
Lois’ förmak. Det var så mörkt, så kallt, så tyst, att de
surrande slägten som tjusas af luft och solsken, genast
flydde och öfvergåfvo det. Men i alla fall fick spegeln
behålla sin svepningsskrud, som om förtviflade anfall i hvarjc
ögonblick vore att befara.
Köket var min mormors vanliga residens. I ett hörn
deraf stod ett rundt bord med hennes mest omtyckta böcker
och hennes stora sykorg, och framför detsamma stod hennes
gungstol, hvari sitsen bestod af någon sinnrik, af henne sjelf
uppfunnen väfnad, i sjelfva verket bestående af remsor af
fordna rockar och pantalonger; men i alla fall var den gamla
stolen både beqväm och varm. Morfar hade också en stor
gungstol med rörsäte, hvari han tog plats framför brasan,
när vi alla efter intagen måltid och sedan bordet blifvit
afdu-kadt, slogo oss ned vid spiseln och pratade, medan mormor och
moster Lois tvättade och torkade tékopparne. Nu var det ett
obestridligt faktum att ingen af oss gerna satt i förmaket.
I köket hade enhvar tillegnat sig någon liten särskild vrå,
någon beqväm stol eller låg pall, och vi sågo alla tillbaka
med saknad derpå, när vi blefvo förvista till förmakets
kalla regioner.
Der utgjordes sittplatserna af precist tolf stycken
stoppade stolar med körsbärsfärgadt öfverdrag, med höga, raka
ryggstöd och understödda af fyra örnfötter, slutande i en
stor, benig klo, som beslutsamt grep om en kula. De voro
höga och hala, och voro i sig sjelfva ett slags predikan om
det passande, då ingen dödlig kunde hålla sig qvar på
dem; utan stor och oupphörlig sjelfbeherrskning.
Så stodo sakerna, då morbror Bill fick se sin syster
taga några glöd på en eldskyffel och blicka åt
förmaksdör-ren. Han gick fram och lade sin hand på hennes arm
och sade:
”Nå, Lois, hvad tänker du göra?”
”Göra upp eld i förmaket.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
