Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet följdo alla hennes rörelser, med förskräckt blick
och granskade med darrande uppmärksamhet hennes gestalt
och anletsdrag.
Miss Asphyxia var lång och mager. Hon var skapad
blott för att göra nytta, sade hon sjelf. Hon hade icke
bestått sina muskler att hvila på små kuddar af fett, ej sina
konturer den minsta mjukhet. Hon bestod blott af god,
stadig benbyggnad, och sega, hårda muskler. Nu var hon
öfver femtio år och hennes hår var betydligt gråsprängdt,
samt så tunnt att hufvudsvålen djerft blickade fram
derige-nom — icke just vackert att skåda. Miss Asphyxia ansåg
menniskans hår förnämligast såsom ett ting som borde
skaffas ur vägen, då det eljest gerna ville falla sin egare i
ögonen. Derföre brukade hon vid en ganska tidig timma,
hvarje morgon, samla allt sitt i en knut i nacken, som
bands mycket hårdt och sedan fastades med en hornkam,
så högt upp som möjligt. Att binda denna knut så
stadigt att den, en gång fästad, skulle sitta hela dagen, var
miss Asphyxias enda begrepp om toilett, och hon pröfvade
alltid sitt verk hvarje morgon innan hon gick ifrån spegeln,
genom att ruska på hufvudet, icke olikt en ostyrig ko. Om
denna process icke lösryckte hornkammen från dess
ankar-grund, var miss Asphyxia belåten. För öfrigt var hennes
ansigte som hennes figur, benigt och knotigt, öfvervakadt
af ett par små grå ögon af aldrig slumrande skarpsynthet
och beskuggade af gråsprängda, lurfviga ögonbryn.
Dock hade det varit orätt att vilja påstå det miss
Asphyxia såg elak ut; men icke ens den rikaste inbillning
kunde tänka sig hennes ansigte bärande ett ömt eller
vänligt uttryck. Ett strängt, skarpt allvar utpräglade sig med
hvarje år af hennes lif, allt bestämdare deri. Mot sina
medmenniskor var hon hvarken häftig eller hård: hon blott
ansåg sig böra sörja för deras bästa, med eller mot deras
vilja. Men hon hade en säker öfvertygelse om hvad en
skämtsam författare kallade materiens förderfvade natur.
Hon var icke mångordig, men hon lät dock förstå att hon
stod, så att säga med svärdet i hand mot en verld, der
allt-ting ville öfvergå till oordning, slarf och förstöring, och der
hon ensam var lemnad på jorden för att upprätthålla
ordningen. Hennes arbetare stego alltid för sent upp, arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
