Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Kors, det är ju harull,” sade miss Asphyxia. ”Det
duger till ingenting. Hvad gör du med det?”
”Jag tycker om det, för det är så vackert."
"Så’nt strunt!" Och miss Asphyxia kastade det
föraktligt ifrån sig. ”Jag kan ej låta dig skräpa ned köket med
sådant. Kasta det på elden.”
För att göra miss Asphyxia rättvisa, skulle hon aldrig
gifvit denna befallning, om hon haft minsta aning om huru
dyrbart detta ”skräp" var för det sorgsna lilla hjertat.
Barnet lydde icke genast: hon höll sin skatt hårdt i
handen; bröstet häfdes och i do bruna ögonen lyste
för-tviflans glans.
”Kasta det på elden!” uppropade Asphyxia och
stampade med foten, emedan hon tyckte sig se symptomer af
olydnad.
Barnet lydde nu, och stod med harmfullt sinne och
svallande hjerta och såg på huru elden långsamt förtärdo
hennes älskade, vackra dyrbarheter. Hon var nu viss på,
att miss Asphyxia hatade henne och blott sökte efter
tillfälle att plåga henne.
Men deri hade hon orätt. Asphyxia hatade henne visst
icke, men hon älskade henne ej heller. Hon betraktade
barnet precist som en qvast, eller nystpinne, eller
spinnrock — som ett verktyg eller husgeråd, som hon till sin
nytta och fördel skulle använda. Hon hade också en
obestämd föreställning om sina pligter mot detta barn, i dess
egenskap af lefvande varelse, hvilka bestodo i att kläda,
föda och undervisa henne. Miss Asphyxia handlade
verkligen på god tro efter den grundsatsen: allt det i viljen
andra skola göra eder, det gören I dem; men om en
lejoninna skulle behandla ett lam på samma sätt som hon
sjelf ville blifva bemött, så är det troligt att lammet icke
skulle må för väl deraf.
I Tinys lilla hjerta brann, som sagdt, både vrede,
blygsel och hämndbegär, om hvilket allt hon aldrig förut haft
begrepp. Hennes lif hade framflutit i ostörd lycka. Hon
hade heller aldrig, mer än en kanariefågel eller fjäril,
haft aning om moraliska och religiösa forpligtelser. Visst
hade hon läst sina små böner hvarje afton, men nu hade
hon ingen att läsa dem för, sade hon för sig sjelf, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
