- Project Runeberg -  Småstadslif. Amerikansk sedemålning / Del 1 /
150

(1871) Author: Harriet Beecher Stowe Translator: Mathilda Langlet
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fiög upp, och då stod hon der med högaffel och allt, och
såg inte god ut, minsann.

”’Hvad vill ni?’ säger hon, för ser ni, miss Sphyxy
är inte mycket artig mot karlar, inte.

’”Jag söker miss Asphyxia Smith,’ säger han, mycket
höfligt, ty han trodde det var tjenstflickan.

’”Jag är miss Asphyxia Smith,’ säger hon. ’Hvad vill
ni mig?’

”Pastor Kendall gaf sig att se på henne riktigt noga.
”Ingenting", svarade han, och sprang utför trappan med
ilande fart.

”Men då slog hon igen dörren med en smäll, som
kunde höras, sa’ Sol. Presten han hoppade upp i sin schas
och hans gamla häst fick inte sofva på vägen, minsann.
Den der gamla schäsen ruskade och skakade så det var
märkvärdigt att se. Och när han kom till Oldtown, så
mötte han vår pastor, som var ute och spatserade, klädd i
sin trehörniga hatt och sina fina manschetter, och så lugn
som om han varit målad på en tafla, och han tog af sig
hatten och helsade så artigt som möjligt. Men pastor
Kendall bara körde på, och inte så mycket som nickade en
gång. Han var riktigt rasande, pastor Kendall, men han
kunde ingenting säga, för han hade fått allt hvad han
begärde. Men historien kom ut och Sol och de andra
karlarna fingo höra den, och de trodde de skulle skratta ihjel
sig åt alltihop. Sol säger han skrattar än, när han tänker
på, huru förskrämd lilla pastor Kendall skulle bli, när han
fick se långa Asphyxia på dörrtröskeln.”

”Så, så, så," sade onkel Eliakim, "om vi skola fara
till Denchgården i morgon bittida, få vi allesammans stiga
tidigt upp, ty jag vill ge mig af i dagbräckningen. Det
är så godt vi gå till sängs nu." Med hvilken anmärkning
han flaxade ut ur vårt kök.

"Liakim är väl här vid tiotiden i morgon förmiddag,”
sade morfar trankilt. "Jag förmodar att han inte lofvat
mor än ungefär fyrti personer, att uträtta deras ärenden i
morgon bittida.”

”Ja,” sade moster Lois, "och selpinnarne äro
förmodligen borttappade och hjulringeu spräckt; men han stiger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:39:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shbsmastad/1/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free