Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min del skall älska henne, och tro på henne, så länge jag
lefver, och äfven om hon skulle falla och begå handlingar,
som både jag och alla andra måste fördöma, skall jag
ändå säga att detta mindre är hennes fel än andras — att
hon är en af dem som falla, snarare genom sin högre än
sin lägre natur.
Jag har en dunkel, men säker aning om att hon en
dag med sorg och saknad skall blicka tillbaka på det hem,
der hon såg dagens ljus, och då skall hon vara välkommen
här. Derföre bor jag qvar här, bland alla mina sorgliga
minnen, ty så länge jag eger den gamla gården, finnes
det en tillflyktsort som Emily kan kalla sin, ett hjerta som
är henne troget, som älskar henne och tror på henne till
det sista.
Jag tror att det är en Guds nåd att detta barn
kommit till mig, för att vara mig som en dotter. Jag tror
att hennes ankomst redan hos mig verkat den stora
själsförändring jag i hela mitt lif sökt, den omvändelse vår
fader lärde oss att söka så, som alchemisterna söka de
visas sten.
Hvad har jag icke läst och lidit af dessa grymma
teologer, som alltid bevisat mig att jag var Guds fiende,
eller han min; att hvarje försök jag gör att närma mig
honom blott ökar min synd, och att den gåfva intet Adams
barn förmår sjelf förskaffa sig, dock ligger så fullkomligt
inom min makt, att jag hvarje minut af mitt lif är att
klandra, för det jag icke tager den!
Huru många bedröfliga timmar har jag icke vandrat
detta dystra spår rundt i rundt — sorgsen, skälfvande af
köld, utan att skönja något ljus, höra någon ledande röst?
Men nu, på en kort stund, blef det mig som om en
gudomlig ljusstråle upplyste min väg. Hen kom på det
enklaste, mest oförmodade sätt, medan jag lyssnade till en
ganska vanlig psalm, som mitt kära lilla fosterbarn i afton
läste. Orden voro icke af stort poetiskt värde; det var
blott ett enkelt uttalande af den sanning, att hvarjö
mensk-lig varelse i Jesus Kristus har en personlig vän, dertill
gudomlig och allsmäktig.
Denna tanke grep mig med makt. Har då denna
outtömliga kärlek, sade jag till mig sjelf, som jag nu kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
