Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dera denna nya och besynnerliga afart af menniskoslägtet,
hvarom hon tycktes sakna all personlig kännedom.
”Min goda miss Smith,” yttrade hon i försonlig ton,
”efter hvad ni sjelf säger, måste den här lilla flickan hafva
varit er blott till besvär. .Tag föreslår derföre att för framtiden
alldeles befria or ifrån henne. Jag tror att ni aldrig skulle
lyckas uppfostra henne till en så utmärkt person som ni
sjelf synes vara. Det förefaller mig som om det skulle
finnas alltför stor skillnad mellan bådas edra naturer, för att
ni skulle kunna få henne att likna er,” tillade hon med ett
lätt småleende. ”Jag betviflar ej att ni samvetsgrannt
sökte uppfylla era pligter emot henne, och ber er blott vara
öfvertygad om att ni hädanefter skall slippa allt besvär mod
henne.”
”Ja, himlen må veta att barnet der inte är mycket att
slåss om,” svarade miss Asphyxia; ”hon var mig bara i
vägen, och jag gör tusen gånger hellre sjelf det lilla hon
gjorde, än jag har henne som går för fotterna på mig. Jag
har aldrig någonsin tålt barn.”
”Men hvarföre, min goda mamsell, vill ni då icke
skiljas från henne?”
”Hvem har sagt att jag inte det vill? Jag bryr mig
litet om henne, men när jag företar något, vill jag gerna
också gå i land dermed.”
”Men om det ej lönar mödan att vara ihärdig, är det
då inte så godt att öfverge sitt verk, eller huru?”
"Och jag sydde kläder åt henne,” fortfor miss Asphyxia
— ”inte för det de voro af så stort värde, men i alla fall
hafva de ändå sitt värde, hvarken mer eller mindre.”
Vid dessa ord störtade Tiny ut genom bakporten,
sprang bort till sitt nya hom och upp på sitt rum, der i
en liten garderob hängde den hemväfda klädning hon bar,
då hon lemnade miss Asphyxia. Hon hopsamlade alla de
klädespersedlar, hvari hon då var klädd, rullade ihop dem
och knöt ett segelgarn om alltsammans, och innan
sällskapet i köket upphört att undra på hennes flykt, visade hon
sig åter, mod högröda kinder och blixtrande ögon, och
kastade packan med kläderna i miss Asphyxias knä.
”Der är livar smula ni gifvit mig," sade hon; ”jag vill
icke behålla en enda tråd deraf!”
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
