Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Mitt söta barn, passar det sig att säga så?”
förmanade miss Rossiter, men Tiny såg mormors breda rygg
skakas af undertryckt skratt, och såg att ett småleende
strid-de med den allvarliga min miss Rossiter sökte antaga. Hon
var temligen säker på sin sak nu.
"Ja, det tjenar till ingenting att tala om detta," sade
miss Asphyxia och steg upp. "Om folk tror sig kunna
uppfostra tiggarungar som fröknar, så är det deras ensak. Jag
visste ej,” tillade hon med sträf ironi, "att pastor Rossiter
lemnade så stor gård efter sig, så att ni kunde ha råd att
fostra upp andras barn i sammet och silke.”
"Vår gård är icke stor,” sade miss Rossiter godmodigt,
"men vi skola söka slå oss ut derpå så godt som möjligt."
"Ja, märk mina ord, miss Rossiter,” sade miss Asphyxia,
"det blir ingenting af den flickan med er uppfostran; hon
skall snart bli husbonde öfver er, och ni skall låta henne
få sin vilja fram i allting. Jag ser tydligt huru det
kommer att gå; det behöfver ingen säga mig det.”
"Jag tror nog ni har alldeles rätt, miss Smith,”
svarade miss Rossiter; "jag har alls icke stora tankar om min
förmåga i den vägen; men hon kan dock blifva lycklig hos
mig, oaktadt allt detta."
"Lycklig?” upprepade miss Asphyxia med ett underligt
tonfall, som om detta ord var henne alldeles främmande
och hardt nära obegripligt. "Nå, bevars, om folk vill tala
om det, så har jag icke tid längre; jag tycker inte att
verlden är skapad för det, jag."
"Hvad skulle den då vara skapad för?” sade miss
Rossiter, som tycktes vara mycket road af sin nya bekantskap.
"Ah kors, för att man skall arbeta efter förmåga,
tänker jag; det bar jag åtminstone funnit. Med smek vinner
man ingenting här i verlden, så som vår Herre ställer det
för oss nu för tiden, åtminstone. Man får taga allting som
det kommer. Om man det inte gör, har man värst af det
sjolf. Förlora en timme om morgonen bara, så må nijaga
den hur länge ni jaga vill — ni får den aldrig fatt! Så
går det till i verlden och jag undrar just huru man skulle
kunna ha tid att pjollra med barnungar på det viset? Inte
har jag tid till det åtminstone, och om jag inte vinner mera
på att stå här och prata, så kan jag så gerna gå. Ni kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
