Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olämpligt tillägg till hennes egna iåror om livad som Var
rätt och passande.
"Min mor skall säkert skämma bort flickan för er,”
sade moster Lois; "ingen förstår den saken så i grund som
hon; hon låter alltid barnen få allt hvad de begära.
Susys gossar skulle väl ställa till en förfärlig oreda här, om
de ej vore rädda för mig. De behöfva bara gå med
mormor ut i skafferiet för att få stora skifvor bröd med smör
på, när som helst på dagen — ja, och socker till, kan ni
tro det?”
"Och det gör dem godt,” sade mormor, kommande från
skafferiet åtföljd af Tiny, som hoppade och dansade och
ganska riktigt höll i handen en stor skifva bröd med smör och
socker på. "Smakar det inte godt, mitt hjerta?” tillade hon
och klappade den lilla på kinden.
”Jo, det gör det,” svarade miss Tiny; ”nu ville jag att
gamla, stygga Sphyxy kunde so mig!”
"Tyst, tyst, mitt hjerta," sade mormor; ”så få inte små
snälla flickor säga," men på samma gång blinkade den
hederliga gumman så menande åt miss Rossiter, och hennes
runda axlar skakade af undertryckt skratt, så att den lilla
förbryterskan alls icke kände sig ångerfull.
"Min mor, jag begriper ej huru ni kan göra så!” sade
moster Lois förtviflad.
”Bry dig ej derom, Lois; jag skulle tro att jag fostrat
upp flera barn än du,” svarade mormor muntert. ”Seså,
mitt lilla hjerta,” tillade hon, "spring nu ut och lek igen
och var inte rädd att någon skall få taga bort dig.”
Hvarpå miss Tiny skyndade tillbaka till flodstranden
för att afsluta ett arkitektoniskt konstverk af kiselstenar
hvormed hon var sysselsatt, då den förfärliga synen visade
sig för henne. Mormor gick tillbaka till skafferiet för att
der ordna hvad hon ej på förmiddagen medhunnit.
Miss Rossiter satt tyst och stickade en stund.
”Det är ett stort ansvar,” sade hon slutligen, ”att vid
mina år åtaga sig ett barns uppfostran. Man gläder sig
öfver ett barn, som öfver en blomma, eller en tafla, men
man glömmer att barnet icke alltid förblifver en tafla eller
en blomma, och då kommer den stora frågan, hvartill det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
