Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gonsin hört talas om ett fruntimmer, som inte tyckte om
Ellery Davenport och var färdigt att gå i elden för
honom? Jag deremot, jag hatar honom, ty han lurar mig
ändå till sist och tvingar mig att tycka om honom, i trots
af mig sjelf. Jag måste vaka och bedja oupphörligt för
att undgå detta.”
Förmodligen till följd af den besynnerliga
attraktionslag, som gifvit orsak till det ordspråk att om man talar om
någon, så står han i förstugan, öppnades i detta ögonblick
dörren till matsalen, och den gamle betjenten anmälde
"öf-verste Ellery Davenport."
"Öfverste!" upprepade miss Debby föraktligt och med
rynkade ögonbryn. "Huru ofta skall jag säga Hawkins att
han ej får begagna dessa, den upproriska pöbelarméens
tilltal? Uppstudsighet börjar insmyga sig äfven här, ser jag.”
Dessa ord gingo förlorade i det lilla buller som
uppstod, då den anmälde personen inträdde och helsade. Vi
barn, efter hvad vi nyss hört om honom, betraktade honom
med spänd uppmärksamhet. Vi sågo en smärt, högväxt,
behagfull ung man, som med en viss stolt vårdslöshet
uppbar sitt vackra hufvud, och hvars hållning och rörelser
gjorde ett underligt intryck af både styrka och lätthet.
Han var klädd i den tidens präktiga och vackra drägt, med
en lätt antydning af militärisk uniform. Håret rar pudradt
bländande hvitt och bortstruket från den låga, grekiska,
pannan, och pudret gaf denna egendomliga effekt åt ögon
och hy, som var ett af denna drägts mest utmärkande drag.
Hans ögon voro mörkblå, blixtrande och strålande och
tycktes utsända ljus, liksom diamanter. Han inträdde
bugande och småleende, glad och godlynt, liksom viss om att
vara välkommen. Ett slags smittsam munterhet tycktes
komma in med honom och upplysa hela rummet likt solsken.
Med ett ord — han rättfärdigade fullkomligt den fruktan
miss Deborah hyste för honom.
1 ett ögonblick hade han tagit en hastig öfverblick af
sällskapet, hade kysst den gamla damens hand, sagt lady
Widgery utsökta artigheter, med värma efterfrågat pastor
Lothrops helsa, och slutligen gjort ett skickligt försök att
få kyssa miss Deborahs hand, hvilket dock blott inbragte
honom en liten nätt örfil af denna krigiska dams fingrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
