Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det rike, dit ingen kan inkomma utan att lian varder
såsom ett barn.
Fru Kittery med all sin froinliet, hade dock ett slags
enfaldens skarpsinnigliet. Hon var mycket road af läsning,
ocli de bästa af våra klassiska arbeten lågo alltid på
hennes bord. Hon började göra mig frågor om min läsning,
bad mig läsa högt för henne och tycktes blifva helt
förundrad öfver det uttryck och förstånd hvarmed jag gjorde det.
Under denna läsning påträffade vi en gång en latinsk
citation, då hon afbröt mig och sade:
”Se der ha vi ett af de der latinska ordspråken, som
alltid göra mig så mycket bryderi, emedan jag ej vet hvad
de betyda. Då Georg lefde, brukade han förklara dem för
mig.”
Detta råkade vara ett ytterst enkelt och ganska
vanligt uttryck, hvars förklaring jag icke ansåg öfverstiga mina
krafter, och jag öfvorsatto det med en lätthet som
förvånade henne.
”Kors! huru har du lärt latin?” frågade hon.
Då veknade mitt sinne och jag berättade henne hela
min historia, huru min stackars far alltid längtat att
komma till universitetet, men dött utan att få sitt hjertas
begär uppfyldt; huru han började lära mig latin, men nu
var han död, och min moder var fattig, och morfar hade
ej råd att hålla någon mera än morbror Bill vid
högskolan, och moster Lois ville sätta mig i lära hos en
skomakare. Och dervid började jag gråta, som jag alltid gjorde
när jag tänkte på detta.
Jag skall aldrig glömma det öfversvinnande moderliga
doltagande, som hade gjort det lätt för mig att omtala allt
detta för den, som några timmar förut varit mig
fullkomligt främmande; ej heller går det ur mitt minne huru hon
tröstade och uppmuntrade mig, och påyrkade att jag genast
skullo äta ett stycke kaka, och bad mig icke vara ledsen,
och hon skulle tala vid Debby, och något skulle göras
härvid.
Nu hade jag visserligen icke minsta aning om hvad
fru Kittery skulle kunna göra vid denna sak, men jag blef
utomordentligt styrkt och tröstad, och kände på mig att
mitt öde tagit en gynnsam vändning, och den älskvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
