Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så mycket glans och prakt i i utlandet, att vårt tarfliga lif
här hemma ej kan förefalla er annat än otrefligt.”
"Tvärtom, alldeles tvärtom. Vi resa bort för att lära
värdera hemmet. Naturen är vår moder, och det lif, som
mest närmar sig naturen, är ändå till sist det angenämaste.
Jag träffade Brant, vid hofvet, förra vintern. Ni vet att
han från början var en vild indian, och han har sett de
båda ytterligheterna — han har varit vilde och är nu
hofman. Jag trodde honom derföre vara kompetent att
afgöra den stora frågan om det vilda och det civiliserade
lifvets företräden, och han föredrog vildarnes lif.”
"Jag förundrar mig öfver honom,” sade morinor.
"Jag mins också en dag hos vildarne," inföll Tiny;
"kommer du ihåg det, Harry? Det var rätt roligt. Det
var när vi voro hos den gamla indianqvinnan — mins du
det? Det var mycket bra så länge solen sken; men när
regnet föll och stormen började tjuta och den druckne
indianen kom hem, var det minsann inte roligt längre.”
”Det var på den tiden, min fröken,” sade Ellery och
såg på Tiny med blixtrande ögon, "dä ni behagade sätta
hushåll inom mitt område. Om jag bara vetat af det,
kunde jag tagit er der såsom ett villande får på min mark.”
"Det var väl att det ej blef något af,” sade Tiny
skrattande; "ni skulle liafva funnit mig rätt besvärlig att
sköta. Jag kan aldrig tro att ni skulle varit så tålmodig
som min lilla älskade tant här,” tillade hon och lutade
hufvudet mot miss Rossiters axel. "Jag var alldeles som
en nyponbuske, små blad och en massa taggar.”
”Det var sannt," inföll Harry, ”Sam Lawson berättade
oss i morgse rätt mycket om våra gamla vänner, miss
Asphyxia och gamle Karg."
"Hvad?" skrattade Tiny, "äro de ännu i lifvet? Kors,
jag tänker tillbaka på dem, som på några stora,
pre-ada-mitiska vidunder.”
"Hvem var miss Asphyxia?” sporde Ellery. ”Jag har
aldrig hört tala3 om henne.”
”Ah, det var en stor trö.skmaskin till qvinna, som fick
mig mellan tänderna för några år sedan," sade Tiny. ”Hvad
tror ni, lilla tant, att det hade blifvit af mig, om jag
stannat qvar hos henne? Tror ni att hon någonsin kunnat
II 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
