Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vandrat bland klipporna, ”du måste nu hoppa ned från din
klippspets, och vi måste fara vidare, om vi skola hinna
hem före midnatt.”
”Ack, Ellery, så herrligt här är!”
”Ja, men vi kunna ej bygga tre hyddor här, och
der-före måste vi säga: au revoir. Jag skall föra dig hit en
annan gång —” och Ellery halft ledde, halft bar henne
tillbaka till vagnen.
”Huru skönt här är!” sade Tiny, då de åkte genom
skogen. De nyutslagna björklöfven glindrade i solskenet,
vägen var på båda sidor kantad med blå violer och
guld-regnsbuskar, och de unga skotten af lärkträd och furor
utsände en kryddlik doft. "Det är som om vi båda allena
ilade genom feernas land.” Hans arm låg omkring hennes
lif: den slöt sig fastare omkring henne, då han såg ned
på henne.
”Ja," sade han, "vi båda äro allena i vår verld nu.
Ingen kan inkomma der; ingen kan se in deri; ingen kan
tränga sig emellan oss.”
De sista orden framkallade hos Tiny minnet af
hennes dröm natten förut. Hon var nära att tala derom, men
tvekade att vidröra detta ämne: hon kände en oförklarlig
skygghet att bringa det på tal.
Ellery började tala om främmande länders
horrlighe-ter, som han snart skulle få visa henne. Han beskref för
henne Golfen vid Neapel, klipporna vid Sorrento, der
Medelhafvets blåa bölja beskuggas af orangelunder, och der
de i en framtid skulle ega en villa och lefva i en
skön-hetsdröm. Allt herrligt, ljuft och skönt i främmande land
uppkallades och stod för dem som ett slags luftigt
bilder-galleri, medan de åkte genom den tysta, doftande
furuskogen.
Solen hade gått ned, och månan blickade silfverhvit
öch allvarlig fram ur den rodnande aftonskyn, då de
uppnådde parken som omgaf deras blifvande bostad.
”Så olikt sig allting här nu är!” sade Tiny. "Nu äro
gångarne upprensade och när jag var här sist, var hela
parken ett vildt regndrypande skogssnår. Jag minns huru
länge vi bultade på dörren och undrade på att ingen hörde
oss, och den gamla svarta portklappen skrämde mig så —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
