Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
bor i tränga mörka kyffen, så vill jag naturligtvis inte
medverka till att ett nytt fideikommiss instiftas — det må
vara Johnnie eller jag eller vem som helst som får det.
Jag erkänner visst, att jag har det bekymmersamt, men
jag säljer inte min övertygelse för att få det lugnt och
bra.
— Naturligtvis inte. Vi ska inte tala mer om den
saken.
Mrs Shelley hade äter blivit stel som en pinne.
På leriga vägar mellan svarta gruvhål rullade diligensen
långsamt fram. Genom den grå oktoberdimman skymtade
en skog av spiror och torn, Yorks katedral! Så var han
då snart hemma!
Hemma? Ja, han kände det: nu var han dock mera
hemma här än i Field Places ståtliga salar — här i det
lilla hyrda rum, där hans hustru väntade honom och där
hans vän fanns i närheten. Här funnos dock två trofasta
varelser, som höllo av honom, som väntade på honom,
längtade efter honom.
Att miss Westbrook var i antågande var ju mindre
tilltalande förstås. Shelley hade ännu inte lyckats
utgrunda, hur detta hängde ihop: att Harriet hemma hos far
och syster varit så totalt ensam och olycklig och
tyranniserad, medan det nu befanns, att de båda systrarna inte
kunde leva åtskilda.
Nå, i alla fall — här var hans hem, och på det hela
kände han sig så lycklig, att all den dova oro han erfarit
när beslutet fattades var som bortblåst.
— Hur har du haft det, Harriet? Inte alltför ensamt,
hoppas jag? Min vän Hogg har väl tittat till dig, som
han lovade?
Harriets lilla mun snörptes ihop till en hånfull min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
