Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
— Din vän Hogg! jo, det är just skön vänskap!
— Vad menar dur Vad i all världen menar du?
Det dröjde en god stund, innan han fick henne att
förklara sig. Men till sist kom det:
— Ska det kallas vänskap: att man gör sin väns hustru
sin kärleksförklaring?
Shelley for upp.
— Hogg? Min vän Hogg! Store Gud, hur är detta
möjligt! Jag måste strax tala med honom,
Harriet protesterade.
— Nej, nej gör inte det, bad hon ängsligt.
Men kan man väl hejda en stormvind i dess loppr
Ett par minuter senare kom Shelley inrusande till
Hogg.
— Kom med mig ut! Jag vill tala med dig. Men
inte här inne. Jag måste ha luft–—
Hogg hade ögonblickligen förstått vad det gällde. Tyst,
med en för honom ovan känsla av blygsel, följde han
vännen.
Utanför staden, mellan avlövade träd och nakna
stubbåkrar, gingo de tillsammans, Shelley talande, Hogg för
det mesta tigande.
Hogg kunde ju ha sagt, om han velat, att det finns
kvinnor, vilkas lilla fåfänga kommer dem att locka en man
till en kärleksförklaring för att sedan i dygdig harm
avvisa honom. Så ha de ju dubbel anledning att yvas: över
sin oemotståndlighet och över sin obesegrade dygd.
Kanske skulle han ha häntytt på detta, ifall Shelley tagit
saken på annat sätt än han gjorde, ifall han talat vredgat,
förebrående. Men det var mera av sorg än av harm i
den förfördelades ord. Han talade om hur högt han satt
sin vän, hur han beundrat honom, trott på honom; han
talade om vad denna vänskap |betytt för honom. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
