Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Till sist slog Shelley hårt igen dörren efter sig.
Och Mary sjönk samman i snyftningar.
Framför honom låg golfen, glittrande blank. Ur
glimmande vågor reste sig blånande klippor, omsvepta av
soldis. Svagt, avlägset ljöd sorlet från den stora staden.
Men han, vars hjärta plägat darra av glädje inför varje
skönhetssyn, han som så intensivt levde med i varje
lynnesskiftning hos den stora modern Natur — han såg nu
med ödslig sorg denna glans över himmel och hav.
Hela hans väsen var ännu som ett öppet, skälvande
o
sar.
Att hon avböjt att dela hans liv — det skulle han ha
kunnat bära. Att hon harmades över hans snabba
redo-bogenhet att lämna sin hustru — det kunde han förstå.
Han visste ju, att hon ägde en stark rättfärdighetskänsla;
hon hade icke dolt, att hon själv plågats av
samvetsförebråelser över att ha lämnat make och barn. — Detta
oaktat hon ju ej kunnat gentemot sin make ha haft samma
slags starka förpliktelser som han onekligen hade gentemot
Mary. — Ja, att Constantia harmats häröver, det kunde
han förstå. Men dessa hätska ord, dessa föraktfulla
uttalanden om hans bristande framgång i livet. .. Och detta
sedan hon förut förklarat, att varje geni blev av sin
samtid misskänt!
Alltjämt hörde han för sina öron de hårda, hånfulla
orden.
Och hans själ våndades.
Dock — när mörkret låg som tyngst över honom, när
förtvivlan omsvepte honom — då bröto plötsligt toner,
rytmer fram ur det skälvande kaos, som var hans själ.
Då kom den ur okända djup, den skapandets hänförelse
som likt en våg lyfte honom mot oanade höjder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
