Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
varandra, då var det bättre, värdigare, att de skildes åt
under tystnad — utan vreda ord, utan ömsesidiga
anklagelser.
Shelley hade sagt till sig själv, att han icke väntade
något svar på sitt brev. Dock, för varje gång han
hämtade sin post, spejade han med feberaktig iver efter hennes
välkända handstil. Men dagarna gingo — veckorna gingo
— och intet svar kom.
Det fanns dagar då han välvde planer på att själv
förkorta sitt liv — i vilt begär att uppskaka den kvinna som
han älskat men som han nu till hälften hatade — i ett
lidelsefullt begär att tvinga henne att ångra sin hårdhet.
Och allt under det kvalen och vreden rasade inom
honom, stego stundom ur deras bubblande djup några
tungsint skälvande rytmer — några strofer så bittra som
malört.
Falska vän, månn’ du gråter eller ler,
när du mig på båren ser?
Föga väl aktar på löje och tår
stoftet som, kallnat, ligger å bår.
Farväl! Håhå–
Vad är det för suckar bland vassen gå?
En orm det i ditt löje är
och gift i din gråt, min hjärtanskär.
O sömn, om döden vore lik dig
eller du till döds kunde vagga mig,
strax jag lade mitt huvud ner —
att vakna när? Aldrig mer!
Farväl, o värld!
Hör du klockornas klämtande färd?
De säga: vi två måste skiljas åt:
den ena med glädje, den andre med gråt.
9—/fl/22i. Roos, F.tt diktaröde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
