- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
130

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

130

Det var full vår i Rom — strålande sol, glimmande
blomster och leende ansikten.

Men i några små rum vid Corson rådde ångest och
oro.

Lilla VVillie var sjuk. Febern glödde i de blå ögonen,
det ljusa håret låg i fuktiga ringlar över den vita pannan,
och den lilla kroppen riste och skakades av kramp.

Hans älskade lilla gosse — Å, inte var det väl möjligt
att han skulle mista honom!

Eller skulle ödet måtta även detta slag ät honom?

Tre barn hade han redan förlorat: lilla Claire, som för
ett halvår sedan utandats sitt korta liv, och Janthe och
Charley, Harriets barn, som han mist på ett sätt som
tycktes grymmare än om det skett genom döden. Englands
lordkansler hade ju dömt honom ovärdig att taga hand
om sina egna barn, enär han kritiserat Englands officiella
religion. Bittert hade han känt den sorgen, den
förödmjukelsen. Men så kär för hans hjärta som lilla
blåögda Willie hade dock ingen av de andra varit.

Det ena minnet efter det andra gled fram för hans inre
syn, där han nu i långa dagar, i ändlösa nätter satt vid
Willies sjukbädd. Blicken ur de klara blå ögonen, som
ibland strålade av barnslig glädje, ibland åter tycktes full
av drömmande outtalad undran, de små händerna, som så
förtroendefullt smögo sig in i hans — den späda rösten,
som kunde få så ömma tonfall, de många undrande ivriga
frågorna, ibland så överraskande genom sina glimtar av
ett vaknande tankeliv.

Huru många gånger — han kände i dessa stunder ett
smärtans styng för varje gång han tänkte därpå — huru
många gånger hade han icke, försjunken i sina böcker,
skjutit ifrån sig den lille, avvisat hans smekningar, hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free