Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Själva sorgen hade blivit honom till rikedom. Den var
som en hemlig källa, ur vilken flödade nya tankar, nya
bilder — ny smärta men också ny ljuvhet. Livets törnen
hade stungit honom — men se, ur törnena hade rosor
runnit upp.
Ovanom kval och ovanom glädje var han i en stund som
denna. Ej sörjde han mer över sin sorg. Han hade lärt
vad detta är: att låta hänförelsen, som en mäktig våg,
lyfta själva smärtan mot skyn — likt en offergåva åt höga
gudar.
Han visste ju att reaktionen skulle komma, att
trötthet, svårmod och förtvivlan skulle vända åter. Men aldrig i
evighet skulle det dock kunna ur själen utplånas vad den
upplevat i livets stora stunder: då den på starka vingar höjde
sig ovan tillvarons virvlar.
Där ljöd ett skri i natten — ett skri av fasa, av
ångest.
Mary spratt upp ur sin sömn, lyddes förfärad.
Sä skyndade hon in i sin makes rum.
Där i det vita månskenet stod Shelley med skräckslaget
ansiktsuttryck, med vilt stirrande ögon.
— Vad är det, älskade?
Han svarade icke.
I nästa sekund förstod hon hur det var: att han gick i
sömnen. Det var ju icke första gången.
Varsamt förde hon honom till bädden, fick honom att
lägga sig ned och väckte honom därpå genom att sakta
ropa hans namn.
Han såg sig förvirrad omkring.
Och åter sporde hon:
— Vad var det, älskade?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
