Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
betydligt med pengar — fast han själv inte hade så värst
mycket. Men för honom själv, Byron, var det som sagt
en dålig affär. Bara obehag! Och kostnad också,
förmodligen, eftersom det var han som skulle financiera
företaget.
Nej, han skulle ha lytt de råd han fått från sina
litterära vänner i London: »Akta dig för Shelley!» skrevo de
alltid. »Han har så ytterligt dåligt anseende, så du
komprometterar dig genom att vara tillsammans med honom.
Nå, det där var ju orättvist, förstås. Men han hade
tydligen otur, stackars Shelley, och det var nog så sant det
som en stor affärsman en gång tillrådde: >Märker du att en
människa har otur, så drag dig ifrån henne!» Ja, det vill
säga, på sätt och vis hade han nog haft gagn av Shelley.
Han hade aldrig träffat någon med tiondedelen sä gott
omdöme i litterärt hänseende, och hjälpsam och finkänslig
var han ju också. Men bara han låtit bli att dra hit de
där Hunts!
Utanför de rum, som voro lörd Byrons allra heligaste
— de där han diktade och där han sov — låg en stor
bulldogg på vakt. Hunden reste sig och viftade på
svansen, då hans herre nalkades.
Byron klappade honom på huvudet.
— Kom ihåg, Moretto, muttrade han, att hit släpper
vi inte något londonpatrask.
I brännande julisol strövade Shelley och Leigh Hunt
omkring på Pisas gator.
När Leigh Hunt först återsett den vän han ej träffat
på fyra år, hade han häpnat. I Shelleys rufsiga bruna
hår syntes ju redan gråa strimmor, och fast hans ansikte
ännu bevarade det gosselika draget, fanns däi på djupet
ett uttryck av trött och hemlig sorg. Vad hade han väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
